Snart ett nytt år.

Så här års börjar det ploppa upp årskrönikor eller summeringar av olika slag i RSS-flödet. Jag har åstadkommit massor i år, men samtidigt ingenting. Om några dagar så är det ett år sedan jag blev sjukskriven, och det har jag varit sen dess. Samtidigt som året varit tungt så är jag så oerhört tacksam över alla fina människor jag har i mitt liv.

Det har varit ett dåligt år på flera sätt, jag har mått väldigt psykiskt dåligt, varit djupt deprimerad och haft en hel del andra psykiska problem. ADHD:n blir mycket mer besvärlig att leva med när jag är nere i en depression, jag kan inte hålla ihop och hantera alla intryck. Samtidigt så bidrar det till att jag undviker situationer som jag har svårt att hantera, det vill säga ställen med många intryck, människor, ljud och rörelse. Jag vet att det är kontraproduktivt, för jag måste miljöträna mig själv för att komma över tröskeln och komma tillbaka. Inget av detta är på något sätt över, men det är på väg åt rätt håll och jag har mer hopp nu än för ett halvår sedan om att kunna återgå till vad som anses vara ett ”normalt liv”. Det vill säga en fungerande samhällsmedborgare som har någon form av sysselsättning och försörjning. Att veta att jag kan prestera så oerhört bra men för tillfället ens inte klara av en tiondel av detta är oerhört frustrerande, och min oförmåga att hantera stress underlättar det inte direkt. Jag håller helt enkelt inte ihop, lite förenklat.

Har fått prövat ett antal nya medicinkombinationer under året, vilket varit ett rent helvete. För er som inte är insatta i antidepressiva medel så är vanliga biverkningar trötthet, nedstämdhet, ångestkänslor, diverse magproblem, illamående och ofta viktuppgång. Samtidigt så brukar en först kunna utvärdera medicineringens effekt efter 2 månader då det börjat stabilisera sig. Vissa mediciner jag fick utskrivna använda jag inte mer än 1-3 veckor på grund av biverkningarna. En jag fick resulterade i att jag mestadels sov och kan knappt minnas när jag mådde så pass psykiskt dåligt senast. När jag var vaken så kom det lilla jag åt upp, jag svimmade, grät, skakade och var inte funktionsduglig alls. Några dagar efter jag slutade med den medicineringen blev det sakta bättre. Då är biverkningar som magont och lite yrsel väldigt små i jämförelse.

Men det har hänt en hel del trevligt under året, jag har blivit sambo med Tomas och flyttat till Upplands-Väsby, haft möjlighet att under en period valla nästan varje dag med Ari, fått se hur underbara vänner och familj jag har som finns där och stöttar mig trots att jag är svår att umgås med, hundarna som verkligen är en livlina och tvingar mig till att ha i alla fall några rutiner. Det finns många bra saker. Många ljusglimtar och trevliga stunder. Går bra för flera av mina vänner, de mår bra och har en ljus syn på framtiden, jag glädjs verkligen åt dem och att de mår bra gör mig glad. Lycka smittar den också, och jag blir gärna smittad av andras lycka.

Samtidigt som jag upptäckt vilka vänner som är att räkna med har jag också upptäckt vilka som inte riktigt orkar stötta när en vän mår dåligt. Jag klandrar dem inte, jag har själv dragit mig undan när personer mår riktigt dåligt för min egen skull, för jag kan inte hantera att stötta någon som mår riktigt psykiskt dåligt utan att jag själv tar oerhört mycket skada. Då måste jag ta ett steg tillbaka för att själv inte bli ”smittad”, för är jag själv inte på topp så klarar jag inte alltid att själv hålla mig ovanför ytan. Det är något jag lärt mig den hårda vägen, för jag har offrat mig själv för vänner så många gånger vilket resulterat i att när de mår bättre så är jag helt lost. Och så fortsätter spiralen. Jag har fått lära mig att sätta mig själv främst, även om det känns hemskt och mitt samvete gnager stora hål i mig. Men jag måste, jag måste sätta mitt eget välmående först om jag någonsin ska bli friskare. Okej, hundarnas välmående går först, och Tomas välmående är oerhört viktigt. Mår han dåligt mår jag dåligt, jag mår bra av att de jag älskar mår bra. Men det är oerhört svårt att leva med mig, det vet jag om, det är inte lätt att hänga med och veta hur en ska hantera alla mina svängningar. Jag är så oerhört tacksam över de som orkar, de som är starka nog att våga hjälpa.

I nuläget, idag, har jag en bra dag. Haft flera bra dagar nu faktiskt. Jag är lika tacksam varje gång det sker, för det är verkligen inget jag tar för givet. Häromdagen var jag inne i city, kan knappt minnas hur länge sedan det var. För ett halvår sedan skulle det vara omöjligt för mig att gå ut och äta och sen gå på bio. Men att veta att jag faktiskt klarade det är riktigt skönt. Visst, jag är oerhört trött och vill helst bara sitta i ett tomt rum med oerhört lite stimuli i några dagar nu, för det har varit en psykiskt krävande vecka. Det är svårt att bromsa när det går bra, när jag har roligt, har roliga aktiviteter och känner mig hoppfull. Men jag vet att för mycket resulterar i tre steg bakåt och en rejäl mental baksmälla i några dagar. Men det finns hopp. Det finns absolut hopp. Kanske så känner jag något annat om några dagar, men det hör till sjukdomen. Att acceptera sjukdomarna, att och hur de påverkar mig och att jag faktiskt måste ta hänsyn till mina begränsningar är ett stort steg.

Jag gillar inte nyårslöften, men jag vill lova mig själv att vara rättvis mot mig själv. Att lyssna och våga säga ifrån. Det handlar om att jag ska rycka i min egen handbroms istället för att konstant köra mig själv i botten och ta flera steg bakåt i strävandet efter att må bättre. Jag hoppas att jag kan börja arbetsträna, att jag kan bli bättre vän med mig själv, släppa lite på mina krav på mig själv och omgivningen, börja bryta min isolering och ägna mig åt projekt som får mig att må bra. Allt handlar om att jag ska må bra, när det kommer till kritan. För mår jag bättre så kan jag vara en bättre hundägare, flickvän, sambo, vän, anhörig och medmänniska. Bristen på psykisk ork gör att jag inte orkar, det är inte bara att ”rycka upp sig” eller ”bita ihop”. När jag gör det så resulterar det att jag kör mig själv rakt in i en bergvägg och får börja på ruta ett igen. Tålamod är nyckelordet, och det är en egenskap som jag behöver lära mig..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: