Kategoriarkiv: Hund

Kan du vissla Ida?

Svaret på rubriken är nej. Jag kan verkligen inte vissla. Och eftersom jag gärna vill ha en inkallningssignal utan toner av mig skitförbannad, sur, glad, trött, hes eller gulligullig så har jag funderat på att skaffa en visselpipa för inkallning. Så idag köpte jag en, är en sån där ”jaktpipa”, acme 210 1/2, vilket kanske inte säger så mycket. Nu har jag börjat att först lära mig själv blåsa signalerna likadant varje gång innan jag börjar lära hundarna signalernas innerbörd. Svårare än jag trodde, och det är ingen avancerat vallningspipa heller.. Har övat en stund nu och det susar lite lagom i öronen.

Häromdagen fick jag hem ett paket böcker som jag får låna av snälla Madde. ”Control Unleashed – The Puppy Program” av Leslie McDewitt, ”Positive Gun Dogs” av Barry, Emmen och Smith, samt ”Clicker Gun Dog” av Helen Phillips. Så varför läser jag böcker om fågelhundsträning? Jag har ju ingen fågelhund och har inga tankar på att träna apportering. Det enkla skälet är att jag har förstått att retrieverjakten är en sport där hundarna traditionellt tränas med mycket korrigeringar och förbud, vilket även är den bild jag har fått vallningen. Nu handlar det om olika saker, men gemensamt är att det handlar om att hunden ska vara lyhörd för förarens signaler trots att den jobbar med något som är så kopplat till drifter och delar av jakten. Själva drifterna att jaga, valla, apportera, söka eller spåra är svåra att förbjuda, framförallt när det gäller raser som vi i generationer avlat just för att förstärka en eller flera av dessa drifter.

Helen Phillips skriver

As the levels of arousal rise in the prey drive it becomes increasingly more difficult for the dog to respond to any other stimuli and to swap back to pack drive. [……] When working in the field the dog is multi tasking to a very high degree and aural cues are only likely to have a fraction of the impact of all the other stimuli. It is simplu thay have had to give themselves over the enviromental stimuli that triggered the hunt in the first place, and they are ”driven” to respond to the exclusion of all else, including you.

s.55, Clicker Gun Dog

Nu finns det säkert skillnader på jaktlinjer av spaniel/retrievers och border collien som jag inte har så mycket kunskap om, men det hela låter väldigt logiskt. Det går att tillämpa på mycket i hundträningen, och detta stycke finns under rubriken ”Punishment” som en förklaring dels till att hunden kanske inte tar verbala signaler, men också till varför det är relativt menlöst att korrigera en hund när den är uppe i den här nivån. Som att hälla vatten på en gås helt enkelt, det rinner bara av, och ger inte den effekt en kan önska att en korrigering skulle i detta läge. Syftet med att korrigera är ju att avbryta/straffa ett oönskat beteende hos hunden samt genom detta förhoppningsvis få beteendet att upphöra(resa sig innan signal, sticka iväg efter rådjur, pipa, inte bete sig rätt vid inkallning osv). Om hunden inte märker av korrigeringen så är den ju till ingen ”nytta”. Sett ur perspektivet att en korrigering ska förhindra att samma fel begås igen. Det vet jag ju själv med mina nuvarande och tidigare hundar, att försöka fysiskt korrigera en hund som är högt i stressnivå är totalt meningslöst, för ofta så märker hunden inte det. Att ryta på hunden när den är på väg efter ett rådjur eller bara springer rakt in i fårskocken är rätt meningslöst om hunden inte lärt sig att bryta på signal. Att kunna komma på inkallning på tomten är inte samma sak som att hunden kommer på inkallning när den leker med andra hundar, jagar vilt eller sätter efter en skock får unghunds-style.

Har ingen vidare inkallning på mina hundar. Eller, Aris inkallning fungerar bra utan störningar som lös med andra hundar, viltspår, tikfläckar, kissfläckar, andra hundar, andra människor och så vidare. Så det finns utrymme för förbättring. Eftersom jag gapat sönder ”kom” efter honom så betyder det inte ”kom direkt till matte” utan mer ”det finns något skoj i närheten” vilket inte är vad jag tänkt. Och DÄR kommer visselpipan in! Att från grunden noggrant bygga upp en ny mer befäst inkallningssignal på båda hundarna.

Snöbus

Ari är glad över snön 😀

s3909

s3907

s3887

s3861

s3828

s3870
Yoda var måttligt imponerad över att stå och kolla på när Ari fnattade runt i snön, så han fick krypa in under husses jacka.

Tunnlar och ett varmt ben..

Idag var vi och tränade i Väsby-hallen. Tanken var från början att bara titta på och miljöträna Ari, men eftersom vi bara blev två på grund av sjukdom så tränade jag lite med båda hundarna. Yoda fick lite hopphinder och tunnlar, Ari fick springa genom en rak kort tunnel. Det här var faktiskt första gången jag tränat agility med Ari, eftersom jag inte är så intresserad av att köra agility och Sandra gärna tränar det med honom så har hon fått göra det. Litar på hennes omdöme när det gäller hundträning, och det märktes faktiskt idag att han inte var helt grön. Först ville han verkligen inte in i tunneln, men efter att ha stått där en stund så sprang han genom den, och bollbelöning. Sen sprang han tunnlar som han aldrig gjort annat! Han fick mest ligga och vara någorlunda lugn medan Kickan tränade sina hundar. Det var dock inte superbra idé att skapa en förväntan på tunneln och sen se andra hundar springa i den. Ärtan(norfolkterrier) var en otroligt häftig hund tyckte Ari och var väldigt tydlig med att visa sitt missnöje med att behöva vara stilla..

Träningsmässigt, utöver miljö- och störningsträning så sysslade vi mest med kamplek, att engagera sig i mig, lite tunnlar mellan mina ben och följa-övningar. Han var duktig, det var stor skillnad mot förra gången vi tränade i hall! Härligt att se att han utvecklas snabbt åt rätt håll bara jag är envis och vågar utsätta honom för miljöer han kan tycka är jobbiga.

Till ämnet i rubriken. I slutet så tänkte jag avsluta lite tunnlar, och han sprang glatt genom dem. Dock så skrek han till i utgången av en tunnel och blev blockhalt i vänster fram. Stannade och kollade igenom ben och tassar, utan att han markerade något. Efter att ha gått några steg efter det så markerade han inget. Vi avslutade träningen där eftersom jag inte ville äventyra något ifall det var en skada. När vi kom hem kylde jag benet direkt, och kyler en omgång till nu. Eftersom jag inte vet vad det är, men att han är varm och svullen över en sena, så är det lika bra att behandla det som en senskada. Han markerar inget, är pigg och glad, bara varm och svullen. Förhoppningsvis är det inget allvarligt men blir koppelvila några dagar till att börja med.

Yoda tränar

Yoda lullar mest runt som sällskapshund numera utan speciellt mycket genomtänkt träning. Men när vi tränar lite ibland så är han så på, verkligen jobbar och försöker, även om det innebär mycket ljud och studs så fort han inte är helt hundra på vad som förväntas. Förra veckan var vi i nya inomhushallen i Väsby, då han fick följa med för att bara vara med helt enkelt, fokus låg på att Ari och att skapa bra erfarenheter i en helt ny miljö.

Yoda fick dock en chans för ett litet kort pass lydnad. Först några tysksvängar i fritt följ, lite fjärrdirigering och några rutanskick. Till en tävlingsmässig ruta, tror aldrig jag skickat honom till en sådan förut. Han skulle inte fått några höga poäng, men studsade på mot rutan, ställde sig och inväntade belöning. Idag fick Yoda lite agilityträning med lite hopphinder, tunnlar och rostiga framförbyten från min sida. Han hade superkul, bara jag kopplade lös honom så började han hoppa över hinder på egen hand, mycket initiativförmåga har han! 🙂

Plattformsträning verkar funka till allt

Har börjat träna mer och mer med plattform i inlärningen av beteenden hos Ari. Just nu är det ingångar, stadga i sitt samt ett helt nytt moment: gå från mig och ställa sig med blicken låst framåt. Det senare har jag funderat på hur jag ska få till, och efter två enminuters-pass så har jag en lovande belöningsförväntan framför honom.

Att ha blicken/huvudet still är inte Aris starka sida, att hålla stadgan i kroppen är en sak, men huvudet är mycket svårare, även om det inte finns någon störning i form av andra intryck. Det vill säga när vi är ensamma i lägenheten, Yoda är instängd så han varken hörs och syns och det bara är vi två. Så länge jag håller på med omvänt lockande precis framför honom så går det fint, men ökar jag svårigheten något så flaxar huvud och blick runt. Och Ari tenderar alltid att röra sig åt det håll han näsan, vilket alltid inte är vad jag önskar..

Med plattformen så märkte jag att ”ha huvudet rakt fram/i samma riktning som kroppen” inte var omöjligt, utan något jag faktiskt lära honom utan att traggla i evighet. Att stå/sitta/ligga med blicken rakt fram är dels en grundfärdighet vi kan ha nytta av i många tävlingsmoment, men min intention idag var faktiskt att från detta stå kunna lägga honom utan att han snurrar mot mig först. Typ som fjärrdirigering fast jag står bakom honom helt enkelt.

Nu håller jag på att fundera ut ännu fler moment där plattformen kan vara till hjälp. En stor fördel är att den är väldigt konkret, är han på plattformen så är det en större ansträngning att lämna den än att bara bryta position något. Nu finns det visserligen marginal för att kunna röra sig ur position på plattformen, men jag upplever att det blir mycket tydligare för honom när ytan är begränsad. Det finns helt enkelt inte lika stor möjlighet för honom att göra fel, utan mer möjlighet att göra rätt och få belöning. Och det främjar verkligen inlärningen. 🙂

Snö och vinter!

Det är äntligen snö ute, minusgrader och hundarna är rena efter promenaderna! Visst är det kallt, och Yoda gillar det inte, men jag föredrar -10 framför att behöva skölja bort lera från Ari efter varje långpromenad.

Ari är stormförjust i snön och de flesta kunskaper som att gå i koppel, sitta, komma på inkallning och så vidare är åsidosatta med snö som störning. Nu när det varit snö några dagar så börjar han bli lite mer nåbar ute, men kan också helt plötsligt kasta sig på sidan i snön för att rulla när vi promenerar lugnt.. Bara för att det är så roligt!

Jag har fått en förkylning, men planerar att vara tillbaka på banan snarast och därmed ut med SKIDORNA och galna unghunden. Det ska bli spännande, han kommer troligen dra på. Frågan är bara om det är i panik eller för att han tycker det är skoj.. Har gått lite promenader med gåstavar och dragsele, för jag behöver ju träna mig själv lite fysiskt också, och det var läskigt första minuterna med sen var det inga problem. Några andra alternativa beteenden som jag är lite orolig för ska uppstå är: hugga i snön framför skidorna, tvärnita framför mig(det lär han nog bara göra en gång…) eller bara lägga sig ned passivt skräckslagen. Jag ramlar i regel varje gång jag åker längdskidor, oavsett om hundar är med eller ej.. Och jag misstänker att Ari lär få panik av att sitta fast i mig som sprattlar runt på marken med skidor och stavar åt alla håll. Så detta ska bli spännande, minst sagt..

Lerig stubbåker.

Stubbåkrar brukar vara trevliga promenadfält, men nu har de liksom gått över till att vara mer lervälling är halvhård jord.. Tog en promenad i fredags för att lokalisera den nybyggda inomhushallen(för hundträning) här i Väsby, så nu vet jag var den ligger. 2 km över lerig åker, mer om en inte vill skita ned sig 😉


Yoda är lika vacker som vanligt.


Han har mycket egenheter, men snygg är han! Jag tycker han är lite dåligt musklad fram, men han kanske bara är överdrivet musklad bak.. I vilket fall som helst känns han bättre nu när han hålls varm ute och inne samt får röra mer på sig. Täcke + sele togs av endast för fotografering här. 😉


Förstår att Yoda tycker Ari är något skräckinjagande när han kommer springande. Den där border collien ser inte riktigt klok ut, men förstått att det är rastypiskt 😀


Detta är varför mina hundar inte är lösa tillsammans och fnattar dagligen.. Skaderisken för Yodas del är rätt uppenbar, även om han tål mycket mer än vad jag och andra tror. Han gjorde själv några rejäla sidotacklingar mot Ari i luften, så helt oskyldig till en tackling tillbaka är han inte.. Yoda är upplärd i tacklingarnas ädla konst av en staffe, så han vet hur en gör!

Fina höfter och armbågar!

Nu är Aris höfter och armbågar avlästa av SKK, och det blev finfint! HD A och ED ua, härligt!

För läsare icke insatta i hundars leder och hälsokontroller så röntgas hundars höfter för att se att ledkulan ligger bra i ledskålen, samt att att lederna i armbågarna ligger rätt. HD står för höftledsdysplasi och ED för armbågsledsdysplasi. Det görs både för avelsutvärdering för att hundarna som går och gått i avel inte ska lämna sjuka hundar som kan ha ont efter sig, och om en tänkt att avla på sin hund så måste den(etiskt sett) vara frisk. Sen är det ju för ens egen vetskap som ägare, om en hund har ”slappa” höfter och armbågar så bildas lättare pålagringar samt artos, vilket hundar liksom vi människor kan få väldigt ont av. Men detta kan till viss del fördröjas genom att hålla hunden välmusklad och vältränad, så att musklerna hjälper till att ”hålla ihop” lederna. Och om en hund har ledproblem finns det vissa hundsporter som är olämpliga, som sliter extra på hundens leder. Nu vet jag inte hur mycket empiri det finns bakom att bra muskulatur hjälper att ”hålla ihop” eller hålla lederna på plats, men det låter rimligt i mina öron. De ”betyg” Ari fick på avläsningen från SKK innebär att han inte har någon dysplasi i dessa leder.

En sten föll, flera tillkom.

I måndags var jag med båda hundarna till Audell för att undersöka dem. Ari skulle röntgas för HD och AD som det ska göras. Yoda ville jag utreda för att vara säker på att han inte har någon knas med leder som kan leda till hans stelhet. Han röntgades ur flera vinklar och klämdes igenom. Han är perfekt på insidan, fina höfter, fina knän, inget knas med ryggen. Så hans problem är stelhet i musklerna, som veterinären för övrigt tyckte var väldigt stora för hans lilla kropp. Och då har han vilat i några veckor nu.. Det jag oroat mig för, att han är insjunken på vissa ställen beror på att hans muskler är så biffiga att det insjunkna är där muskelfästena sitter.. Jämnt och fint musklad var han också, visar däremot en hel del ömhet i ryggen. Så får fortsätta hålla honom varm och promenera/motionera som vanligt.

Däremot upptäckte vi något inte lika roligt på Yodas röntgen som en liten ”bonus”. En hyfsat stor sten i urinblåsan. Jag ville bara svära och gråta, för detta innebär att det kan behövas en till stor operation på honom om det blir fler stenar som börjar vandra ned i urinröret. Och efter förra operationen så sa jag till mig själv att han inte ska behöva uppleva fler operationer med tanke på hur han mådde efteråt och att det är ett riskabelt ingrepp. Som tur var kunde de ”blåsa ut” stenarna ur urinröret utan att skära upp det, men oron för att det inte ska gå lika bra nästa gång oroar mig. Risken för bestående men är relativt stor om de behöver skära i urinröret, som jag förstått det.

Så nu är det inget fusk, inga godbitar som inte är veterinärfodret, vilket innebär att det blir sådana bitar till Ari också eftersom det är lite krångligt att ha med sig flera sorters torrfodersorter till hundarna på promenaderna.

Ryggen då? Han är ju en spännis som inte går att massera något vidare. Men nu har jag funnit ett sätt att massera honom. I badkaret i varmt vatten och i kombination med en varm dushstråle på det ställe jag masserar. Det mjukar upp hans muskler och gör honom mer avslappnad och masserbar, dessutom verkar han njuta av att stå där i det varma vattnet och bli ompysslad, trots att han blir blöt. Efteråt får han så klart torkas ordentligt, ha täcke på sig och kura ihop sig under flera filtar nära mig, och sova i sängen om det är kvällstid. Jepp, han blir mer och mer bortskämd den lilla pinschern. 😉

Pausrutiner och belöningsplacering.

Har lite omedvetet skapat en väldigt bra pausrutin/avslappningsrutin tillsammans med Ari utomhus. Den börjar med ett litet godislet, när godiset tar slut lägger sig Ari ned ”filt-mässigt”(rumpan på sned, avslappnat, ”slarvigt”) och ser rätt så lugn ut. Brukar belöna där genom att ge godis lite varierande, eller bara sätt mig på huk och klappa/prata lugnt med honom. Detta funkar såklart bäst när störningar/triggers är på för Ari acceptabelt avstånd, men godisletet börjar vi kunna använda oss av allt oftare.

När det gäller lydnadsträning eller annan momentträning är vi väldigt medvetna om var vi belönar. Jag har märkt att i vardagen, där 99% av träningen är och erfarenheter samt rutiner skapas, är jag inte lika nogräknad. Har gått och stört mig lite på att han springer förbi mig ibland när jag ropar in honom på promenader, samt att han ibland inte kommer ända fram. Svaret är pinsamt enkelt: Jag belönar ofta med en boll kastad bakåt så han rusar förbi mig, eller kastar den till honom när han är nästan framme. Hans motivation till att komma beror också på om belöningen är synlig, ser han inte att det finns en boll eller att jag sträcker ned handen i fickan så är det inte lika akut att avbryta vad han nu gör. Min plan som jag redan satt i verket är att jobba med belöning hos mig, samt nosdutt hos mig innan belöningen presenteras. Det senare får jag jobba en hel del med separat eftersom jag inte vill få en förvirrad paus inne hos mig innan han får belöningen. Men börjat använda det några inkallningar per promenad och han har belöningsförväntan hos mig nu. Klick till mig!

Det är så härligt att störande problem kan ha så pass enkla lösningar, om en ser en vardagslydnadsgrej som ett tävlingsmoment så är det lättare att hitta den felande länken i kedjan, i alla fall för min del.