Kategoriarkiv: Valp-Ari

Virrig unghund

Vi jobbar mycket med ligg-kommandot ”lie down” just nu och det har liksom försvunnit ur hans skalle. Från att i helgen lägga sig som en smäck på kommandot på promenader lös så har han nu gått över till att se låg ut och undvika mig/cirkla runt mig på kommandot. Igår tog vi några pass utan störningar då jag jobbade på att bygga upp honom och en trevlig attityd vid kommandot, shejpade mest snabba ligg och sade kommandot precis då han påbörja rörelsen. Gick bättre! Har märkt att han blir låg när jag pressar honom eller ställer krav, det har jag inte upplevt förut men antar att det kan ha med att han är 9 månader unghane och hormoner i hela skallen…

Märks även i annan träning att han inte riktigt kan hantera när det blir för svårt/krävande för honom. Har börjat svänga i baklängesfoten så att det ska bli vanlig fot. Först och främst måste jag tänka över mina kriterier där, hur vill jag att han ska vända med mig? Vill jag att han ska komma direkt i bra position, eller är det okej att det tar några steg framåt innan han hittar min sida? Och om jag vill ha honom direkt i bra position behöver jag träna mycket mer med klossen så han hittar den först. En hel del förförståelse och bakdelskontroll krävs nog innan jag ska börja gå framåt. Just nu så tappar jag honom både fysiskt och psykiskt, han blir osäker och försvinner när han tappar motivationen.

Tycker Ari är lite knepig att träna nu, men det mesta går nog att lösa med att jag har tydligare kriterier, kortare pass och mycket bättre belöningar. Godisbelöningar med korv eller ost är inte i närheten av vad kamp- leksaksbelöningar gör med honom just nu. Får experimentera lite med godiset, för jag vill gärna kunna belöna positionen i position med flera godisar, samt stadgan. Mycket att fundera över för att hitta rätt modus med honom och för mig själv just nu. Jag blir också väldigt snabbt trött och ofokuserad, vilket gör mig till en sämre förare. Så vi får jobba mer på att synka oss och vara i bubblan tillsammans! 🙂

Annonser

Nya perspektiv på stimulikontroll

I helgen fick jag ett helt nytt perspektiv på stimulikontroll, något jag själv tycker är rätt jobbigt och det tar emot att komma igång och träna det. Att lära honom ”flumm-beteenden” som diverse tricks har varit planen. Men i helgen så visade Maria Brandell något jag inte ens tänkt på: stimulikontroll på kommandon jag har i leken. Istället för att blanda in moment och sådant så visade Maria med ett ekipage stimulikontroll på ordet ”varsågod”, det vill säga att hundens stadga prövades genom att den endast fick ta leksaken på ”varsågod”. Körde detsamma med Ari idag, även om jag då prövade ordet ”ta den”. När han erbjudit sitt så presenterade jag leksaken hängande en bit framför honom och testade lite andra ord i samma tonläge jag har när jag säger ”ta den”. Jisses vad svårt skrek unghunden! Första repetitionerna bröt han direkt, men var inte sen på att reagera på när rätt kommando kom. Han tvekade alltså inte på ”ta den”, utan flög direkt och grep leksaken. Några av mina ”skräp-ord” var kommendera, ärta, glass, glasstårta och trenchcoat. Ärta var helt klart svårast för Ari.

Så nu ska jag minsann fortsätta med stimulikontroll-träningen som jag skjutit upp och skjutit upp!

Klubbträning.

Igår åkte jag ut med hundarna till Väsby BK för att miljö- och passivitetsträna Ari lite. Yoda fick såklart följa med, och fick träna lite helt om samt halter i fria följet.

Det var ett mycket större äventyr än jag tänkt mig.. Först hamnade jag på fel buss, så fick kliva av och gå tillbaka till rätt busshållplats där den rätta bussen gick. När vi kom till klubben var vi först själva, så jag slog läger vid en bänk där jag band upp hundarna, belönade lugna beteenden hos båda, fotade dem lite och njöt i solen. Båda fick ett litet träningspass, Ari baklängesfot och lite stadga-träning. Han var SJUKT het och uppe i aktivitet, var svårt att balansera hans aktivitetsnivå..

Sen kom det 3 ekipage till klubben, och Ari är verkligen sjukt spökig nu. Han tyckte det var obehagligt, morrade, reste ragg, klättrade på mig och var allmänt obekväm. Ingen av ekipagen var närmare oss än 30 meter, utan höll sitt avstånd, vilket var bra. Jag försökte fokusera på att belöna bra beteenden hos Ari, som att titta utan att spänna sig ”negativt”, dvs när svansen viftade, var lite lägre, och hade mer fokus på mig. Jag hade med mig filten och försökte innan de andra kom att belöna att han låg på den, men det är verkligen något vi måste jobba på i mer bekanta miljöer först. Jag fick igår ett helt annat perspektiv på Yodas skällande mot andra hundar, det är mer en olat märkte jag. Aris ljudande var mycket kopplat till osäkerhet, han visade tydligt att han tyckte situationen var riktigt obehaglig. Det blev inte bättre av att två hundar som lekte en bit bort kom fram till oss. :/ Han tyckte det var superäckligt, och den unga hane som kom ända fram blev osäker och reste ragg och morrade också. Det skedde inget, jag höll höll en hund i halsbandet i varje hand, men en upprörd skällande dvärgpinscher springande runt oss, medan ägare sprang för att ta hand om sin hund. Ingen fara skedd egentligen, kände inte att jag behövde skälla ut honom, han bad om ursäkt och det är ju sådant som sker. Men föredrar att A får hälsa på lite mer säkra äldre hundar med bra språk framför andra osäkra unga hanhundar av raser som inte är kända för att vara trevliga mot andra hundar. :/

På väg hem tog jag rätt buss, men den blev inblandad i en olycka så vi klev av och traskade hem istället. Så det blev ovanpå allt annat en promenad förbi rastgården där jag släppte dem så de fick springa några varv, sen genom delar av centrum och x antal konstiga hundmöten. Vi var alla trötta när vi kom hem, jag däckade på soffan och hundarna i hallen eftersom de var blöta och skitiga.

Lite bilder från igår:

Nöta koppeluppförande.

Ari är numera en obstinant, hormonfull rabiat unghund. Har tidigare skrivit/sagt att han är en rätt snäll valp, och att den jobbigare tiden ligger i framtiden. Nu är det framtiden! Han är spökig, och samtidigt som han är rätt ”lättskrämd” så avreagerar han inte heller speciellt bra och bygger därför upp en hög med grejer som gör honom rätt ängslig och stressad då och då. Jag funderar en hel del över detta och vilket sätt som är bäst att hantera detta på. Ett exempel är att han tycker skrammel med kastruller och bestick är obehagligt, likaså kompostgaller. Det är visserligen saker vi lätt kan kontrollera och träna, men samtidigt så drar han sig undan och ligger och trycker i hallen/buren när sådant sker, eller går runt och ser allmänt strykrädd ut a la border collie-style.

Koppelgåendet eller allmänt uppförande utomhus är en helt egen historia.. Kör med Gentle Leader nu och tränar mycket på att han ska ge efter för trycket från nosgrimman, tänk som att han vore en häst med grimma. Om han ligger på i grimman och kopplet är på höger sida av hans huvud så blir det mest tryck på vänster sida av hans näsa, och då klickar jag och belönar för att han ger efter för trycket genom att röra huvudet åt höger, och tvärtom. Har varit lite skeptisk till detta eftersom det som egentligen sker är att han undviker det obehag trycket från nosgrimman ger. Men vill förstärka att han gör rätt också, inte bara genom att obehaget upphör, därför klickar jag och belönar också. Annars blir det bara negativ förstärkning, det vill säga att han belönas genom att obehaget försvinner. Jag rycker aldrig eller lägger på tryck själv genom att sträcka kopplet när han går i nosgrimma, utan det är endast det tryck han själv skapar som jag utgår från. Har märkt att det fungerar bättre att även klicka för att han ger efter för trycket än att bara ha det uteblivna trycket som belöning.

Det verkar funka. Och lägger vikt nu på att gå flera promenader runt kvarteret istället för kanske en längre och sen bara kissrundor. För på rundorna runt kvarteret fokuserar jag fullt på att han ska uppföra sig i koppel, samla ihop sig, lugna ned sig och vara lite mer kontaktbar. Detta är även lättare att träna på i en någorlunda välkänd miljö, där han inte har en förväntan på att få vara lös. Han kan nämligen vara rätt jobbigt trots att han inte har någon förväntan på att få vara lös, eller att promenadsträckan leder till ett sådant ställe.. När han har den förväntan är han nämligen några resor värre. Så min strategi nu är att nöta nöta nöta det där koppelgåendet, hellre 8 kortisar om dagen där jag har full fokus på det än slentrianpromenader då jag släpper på mina kriterier! Vi får se hur det utvecklar sig, om det ger resultat.

En tur till Kista

I torsdags tog jag och Ari en tur till Kista för att träffa Sara med hennes staffe Lea på 8 månader. Vi tänkte miljö- och passivitetsträna de små liven, och insåg att inomhus var ett bättre ställe än utomhus i den här kylan. Eller, idag är det inte så kallt, igår var det kallt..

Det jobbigaste var att det fanns en lekglad söt staff med oss hela tiden tyckte A. Han betedde sig väl inte exemplariskt, försökte norpa saker från bord när vi gick förbi caféer och tog varje chans till att tassa eller tackla Lea. Men han var faktiskt rätt oberörd av miljön, trots att han aldrig sett något liknande! Det kändes bra, framförallt eftersom tar rätt bra tid på sig att avreagera när något skrämt honom. Som typ när han råkade fastna i en sladd hemma och drog ned lite grejer bakom sig häromveckan… Eller när Lea drog omkull en kartong med tjurmuskler på zoo-affären, då kröp han ihop och tyckte det hela var riktigt äckligt.. :/

Så här äcklig blir en om en åker buss/tåg i slaskväder..

Vilken hund!

Jisses vilken hund jag har! 😀

Tog en promenad bara jag och Ari, min tanke var att träna lite. Men först kände jag att han var alldeles för uppe i varv, sprang fram och tillbaka kopplets längd, pep, erbjöd beteenden och skällde på mig. Det vill säga: han drog, jag stannade, han for tillbaka till mig och hoppade på mig, satte sig, for ut i kopplet, satte sig i sträckt koppel och pep, for tillbaka till mig, erbjöd beteenden och pep. Och så vidare, jag tror ni förstår aktivitetsnivån och frustrationen i den lilla colliehjärnan.. Min tanke var, ”okej, det blir ingen lydnadsträning, utan jag ska fokusera på att han blir lugnare och mer balanserad just nu”. Jag stod stilla, ignorerade honom när han höll på, klappade om honom lugnt då han verkade lite lugnare och gick vidare några steg, sedan samma procedur igen. Då och då satte jag mig på huk och klappade honom när han satte sig lugnt i närheten av mig. Så höll vi på under 30 minuter… Känslan jag hade just då var att nu börjar han minsann bli tonåring. Han kändes stressad och RIKTIGT odräglig.

Bestämde mig sen ändå att gå upp mot skolgården för att se om vi kunde träna lite lugna saker. När vi kom till ett område på väg dit som är relativt inhägnat, han kan inte springa så himla långt från mig så kopplade jag lös honom efter han gått lugnare och mer balanserat ett tag, hans sinnesstämning var delvis ändrad. Kopplade loss när han erbjöd sitt, sade varsågod när jag ställt mig upp rakt igen och han for iväg…. TRE METER för att sen vända upp mot mig och invänta att jag skulle hitta på något. Jag tjoade och tog fram mjukosten, skickade iväg honom, och sen fortsatte vi så en stund. Han var riktigt träningssugen!

Så blev lite baklängesfot med lekbelöning, han felade en hel del, var så tänd på belöningen att han gick i cirklar kring mig, gick på höger sida, försökte nosdutta mina ben, hoppa på mig och så vidare. Men jag väljer att fokusera på att ha riktigt bra belöningskvalitet när han gör rätt istället, vilket verkligen verkade ge utdelning! Han var helt underbar, sådär att jag fick rysningar i kroppen…

Sen tog han ungefär 200 frivarv med leksaken i munnen, strax efter vi kört mycket byteslekar och nosduttar med föremål. Ingen ide att bli upprörd av det, behöll mig faktiskt lugn och väntade ut honom.. Känner inte bara att jag har väldigt mycket hund med stor kapacitet som jag kommer ha riktigt roligt med, utan även att jag faktiskt har kunskap och lite känsla för att kunna hantera honom. Kommer säkert slita mig i håret i framtiden, och få lite gråa hår, och be alla de underbara kunniga och hjälpsamma människor jag har runt mig om råd måååånga gånger. Men känslan är bra, det här kommer bli bra!

Den lilla plutthunden är inte så liten längre. Keep får agera som storleksreferens.

3 månader gammal.


Ari 6 månader gammal.

Gripande träning, eller gripandeträning.

Vi tränar gripande, jag och Ari, och vi kan säga att träningen är helt enkelt gripande! Alltså som i rörande, fängslande och så vidare. Särskrivningen är alltså medveten. Ari tycker dock träningen är lite märklig, även om det är kul att bita i saker.

Har fått upp lite nya ögon för träningen nu, har nämligen börjat läsa Karen Pryors ”Don´t Shoot the Dog”, vilket är en helt fantastisk bok! Även om det beskriver saker som jag egentligen ”kan” så får den verkligen mig att se på nya ögon med vad jag gör. Bara en sådan sak som kriterier, vilka jag sätter, hur jag ökar dem och hur många kriterier jag har i ett och samma pass. Ta en sådan sak som apporteringen, som vi just nu är i stadiet av att gripa och hålla föremålet. Men när jag tittar närmare på det finns det så många fler komponenter:

  • HUR griper han föremålet? Snabbt? Sakta? Trevande? Maniskt? Med vilken attityd?
  • VAR griper han föremålet? Långt bak i munnen? Precis bakom framtänderna? Hamnar det snett eller rakt i käften? Tenderar han att gripa mer åt höger, vänster eller griper han i mitten av föremålet?
  • NÄR han griper det? Det har med att göra hur jag presenterar det. För jag det sakta mot honom då han måste erbjuda ett frivilligt sitt innan, och lyfter han då på rumpan? Och vill jag ha rumplyftet där? Eller griper han det först när det är inom räckhåll? Försöker han stjäla föremålet från mig? Exemplen är många.

Sedan faktorer som om han håller föremålet som han gripit det eller ”rättar” till läget, vilket tryck han hugger och håller det med, hur länge han håller trycket osv. Det blir ju lätt att en försöker få in ALLA tre punkter i ett pass, utan att kika på dem separat. Så är det i alla fall för min del, jag vill gärna belöna allt på en gång…

Nu ska jag försöka genomföra min plan mer ett kriterium per pass i PRAKTIKEN också. Det är lätt att skriva en träningsplan på pappret om hur jag ska lägga upp det, men när jag sitter där med hund, klicker, föremål och godis är det lätt att bli lite väl ivrig och klicka för allt på en gång. Vilket säkert kan förvirra hunden en hel del…

Träning för Sofia

Igår åkte jag och Sandra till Stora Skuggan för att träna lydnad för Sofia Edlind, vilket var riktigt givande! Jag visade hur långt vi kommit i baklängesmarshen och stadgan i sitt. Ari som inte är van att träna på helt okända ställen med nya människor i närheten imponerade stort på mig! Jag var rätt orolig över hur det skulle gå eftersom han var ett stressmonster som bara slet och skrek från och med att vi mötte upp Sandra och Keep.. Fick låna hennes Gentle Leader istället för det halti jag har på honom, och han var mer bekväm med det faktiskt.

Väldigt nöjd med honom, han var engagerad i leken och hade lagom aktivitet för det mesta. Ibland lite hög, men inte så han slog över i träningen. Däremot så var mina försök till filtlekar och ta det lugnt medan Sandra och Keep körde rätt så förvirrade. Han var dock inte helt låst på Keep, utan tog belöning och var kontaktbar till viss del. Däremot så flög det upp snö på filten hela tiden och den blev rätt osynlig.. Så jag valde att fokusera på att han var tyst och stilla, belönade massor för dessa saker och satt och klappade om honom. Så pausträningen blev faktiskt rätt bra!

När det gäller momentträningen så handlar det mest om mitt agerande, hur och var jag belönar, hur jag går och rör mig i baklängesmarschen och sådant. Ska även våga utmana honom lite mer i det omvända lockandet, vilket fler jag pratat med påpekat 😉 Och även börja döpa beteenden, vilket jag är rätt dålig på..

Yoda fick sitta i bilen när vi tränade, fryspinschern. Sen tog vi en kort promenad med djuren så de fick sträcka lite på benen. Alla tre uppskattade lite spring, och jag hade två väldigt trötta hundar efteråt. Är så imponerad och nöjd med Ari, han är så rolig att träna med! Det känns verkligen som de egenskaperna kompenserar för de vardagsproblem vi har just nu, vilket ger mig motivation att kämpa ännu mer med vardagssakerna.


Knäppa border collies..


Keep


Ari


Ari ser minsann lite klokare ut med käften stängd, söthunden.


En springande liten spralleman.

Snö och kroppskontroll.

Efter en rätt omtumlande gårdag då husse kom hem kräkandes med matförgiftning så är denna dag stillsam med massor med mysig snö ute! Hundarna är tokiga, helt galna, rabiata och lyckliga över snön… Tog en liten sväng och Ari fick träna lite fritt följ när jag hade kameramannen tillgänglig i dagsljus, sen fick han balansera på lite stockar. Det var svåårt tyckte valpen, han halkade runt, noll koll på rumpan och lade alldeles för mycket rörelseenergi när han skulle upp på stocken.

Det ser jätteelakt ut att han bara halkar och ramlar, men den var faktiskt inte SÅ hal som det ser ut. Se hur Yoda hanterar den på slutet av filmen, inga problem. Han är visserligen mindre, men har sjukt bra kroppskontroll och balans! Dagens skratt bjuder Ari på helt klart 😉

Ari får lite egentid

Ari har fått komma iväg på lite egna äventyr med mig senaste dagarna. I torsdags hälsade vi på Sandra och Allegro för lite snack å fika. Rätt intressant att Ari, som bara varit där en gång tidigare, vid backen upp till deras hus kände igen sig och låg längst ut i kopplet med viftande svans och pep av förväntan. Det tog ett tag att komma upp, eftersom jag envisas med att beteenden som att släpa runt matte i kopplet inte ska löna sig. Väl inne hos dem så upptäckte han Allegro och var stormförtjust, till skillnad från första gången då han tyckte Allegro var en läskig typ. De fick rusa runt i trädgården ett tag, för att sedan ha brottningsmatch inomhus. Kan säga att Ari var VÄLDIGT nöjd med att ÄNTLIGEN hittat någon som ville leka med honom!

Lite brottningsbilder:

Igår åkte bara jag och Ari hem från Tomas, Yoda fick vara kvar å spendera lite egentid med husse, och Ari med mig. Han är verkligen en liten pärla på egen tass! Väl hemma så har han varit rätt fundersam över vart Yoda kan vara, har till exempel suttit och stirrat på Yodas bur med en något bekymrad blick..

Vi var även och hälsade på min syster Åsa som fyllde 24 år igår, och hon hade som vanligt bakat massor med goda veganska kakor! Hon bor vid Telefonplan, och där finns det saker Ari inte sett förut: tunnelbana! Den var mycket märklig tyckte han, även om vi inte åkte den utan bara gick på vägen bredvid.. För oss människor kanske det inte är så stor skillnad, men tunnelbanan låter mycket annorlunda än pendeltåg eller fjärrtåg, vilket säkert var det han reagerade på. Så att åka tunnelbana kom upp på listan för miljöträning nu. Hos Åsa så fanns massor med människor, som kom och gick. Kan säga att Ari var helt till sig och ålade runt och gnydde och viftade på hela kroppen(jag hade honom kopplad) ett bra tag, sen tuggade han på benet jag hade med sig. Han hade rätt svårt att koppla av, men stundtals så slappnade han av lite. Nyttig träning för lillpojken! På väg hem var han väldigt trött och det mesta var äckligt. Vi träffade två maine-coon-katter på pendeln som hade varit på utställning, i bur, som han tyckte var mycket spännande och läskiga samtidigt. Katt-matten sa att de var hundvana och att han fick gå fram till buren och titta på dem eftersom han aldrig riktigt träffat katter förut. Han fjäskade runt med lite ragg och var allmänt förvirrad, och katterna bara stirrade. Dock blev ena katten lite sur och väste ifrån när Ari började slicka på buren, och det tyckte Ari var skitäckligt. Jag förstår fullt ut katterna som varit på utställning hela dagen, en fjäskande hund utanför buren är väl en sak, men när den börjar slicka på buren så får det väl räcka tyckte de. 😉 Skrämd av det strax innan vi skulle gå av, och sen när vi gick av så blev han nästan översprungen av tjutande fjortisar som sprang längs tåget på perrongen. Då blev Ari vääääldigt liten, så satte mig en stund på marken med honom innan vi gick hemåt. Men när vi kommit ut från station tyckte jag han lugnat sig rätt bra, och var normal väldigt snabbt.

Skulle Yoda varit med skulle han antagligen inte tagit åt sig lika mycket, eftersom jag upplever att han är tryggare med Yoda i flera situationer. Däremot så är han helt vänligt inställd till andra hundar vi möter ute när Yoda inte är med, vilket är skönt att se. Yoda är ju rätt grinig och ska skälla/morra/spänna upp sig mot alla hundar han ser, vilket gör Ari något osäker.


Hallååå… ska vi sitta här länge eller?