Kategoriarkiv: människosaker

Snart ett nytt år.

Så här års börjar det ploppa upp årskrönikor eller summeringar av olika slag i RSS-flödet. Jag har åstadkommit massor i år, men samtidigt ingenting. Om några dagar så är det ett år sedan jag blev sjukskriven, och det har jag varit sen dess. Samtidigt som året varit tungt så är jag så oerhört tacksam över alla fina människor jag har i mitt liv.

Det har varit ett dåligt år på flera sätt, jag har mått väldigt psykiskt dåligt, varit djupt deprimerad och haft en hel del andra psykiska problem. ADHD:n blir mycket mer besvärlig att leva med när jag är nere i en depression, jag kan inte hålla ihop och hantera alla intryck. Samtidigt så bidrar det till att jag undviker situationer som jag har svårt att hantera, det vill säga ställen med många intryck, människor, ljud och rörelse. Jag vet att det är kontraproduktivt, för jag måste miljöträna mig själv för att komma över tröskeln och komma tillbaka. Inget av detta är på något sätt över, men det är på väg åt rätt håll och jag har mer hopp nu än för ett halvår sedan om att kunna återgå till vad som anses vara ett ”normalt liv”. Det vill säga en fungerande samhällsmedborgare som har någon form av sysselsättning och försörjning. Att veta att jag kan prestera så oerhört bra men för tillfället ens inte klara av en tiondel av detta är oerhört frustrerande, och min oförmåga att hantera stress underlättar det inte direkt. Jag håller helt enkelt inte ihop, lite förenklat.

Har fått prövat ett antal nya medicinkombinationer under året, vilket varit ett rent helvete. För er som inte är insatta i antidepressiva medel så är vanliga biverkningar trötthet, nedstämdhet, ångestkänslor, diverse magproblem, illamående och ofta viktuppgång. Samtidigt så brukar en först kunna utvärdera medicineringens effekt efter 2 månader då det börjat stabilisera sig. Vissa mediciner jag fick utskrivna använda jag inte mer än 1-3 veckor på grund av biverkningarna. En jag fick resulterade i att jag mestadels sov och kan knappt minnas när jag mådde så pass psykiskt dåligt senast. När jag var vaken så kom det lilla jag åt upp, jag svimmade, grät, skakade och var inte funktionsduglig alls. Några dagar efter jag slutade med den medicineringen blev det sakta bättre. Då är biverkningar som magont och lite yrsel väldigt små i jämförelse.

Men det har hänt en hel del trevligt under året, jag har blivit sambo med Tomas och flyttat till Upplands-Väsby, haft möjlighet att under en period valla nästan varje dag med Ari, fått se hur underbara vänner och familj jag har som finns där och stöttar mig trots att jag är svår att umgås med, hundarna som verkligen är en livlina och tvingar mig till att ha i alla fall några rutiner. Det finns många bra saker. Många ljusglimtar och trevliga stunder. Går bra för flera av mina vänner, de mår bra och har en ljus syn på framtiden, jag glädjs verkligen åt dem och att de mår bra gör mig glad. Lycka smittar den också, och jag blir gärna smittad av andras lycka.

Samtidigt som jag upptäckt vilka vänner som är att räkna med har jag också upptäckt vilka som inte riktigt orkar stötta när en vän mår dåligt. Jag klandrar dem inte, jag har själv dragit mig undan när personer mår riktigt dåligt för min egen skull, för jag kan inte hantera att stötta någon som mår riktigt psykiskt dåligt utan att jag själv tar oerhört mycket skada. Då måste jag ta ett steg tillbaka för att själv inte bli ”smittad”, för är jag själv inte på topp så klarar jag inte alltid att själv hålla mig ovanför ytan. Det är något jag lärt mig den hårda vägen, för jag har offrat mig själv för vänner så många gånger vilket resulterat i att när de mår bättre så är jag helt lost. Och så fortsätter spiralen. Jag har fått lära mig att sätta mig själv främst, även om det känns hemskt och mitt samvete gnager stora hål i mig. Men jag måste, jag måste sätta mitt eget välmående först om jag någonsin ska bli friskare. Okej, hundarnas välmående går först, och Tomas välmående är oerhört viktigt. Mår han dåligt mår jag dåligt, jag mår bra av att de jag älskar mår bra. Men det är oerhört svårt att leva med mig, det vet jag om, det är inte lätt att hänga med och veta hur en ska hantera alla mina svängningar. Jag är så oerhört tacksam över de som orkar, de som är starka nog att våga hjälpa.

I nuläget, idag, har jag en bra dag. Haft flera bra dagar nu faktiskt. Jag är lika tacksam varje gång det sker, för det är verkligen inget jag tar för givet. Häromdagen var jag inne i city, kan knappt minnas hur länge sedan det var. För ett halvår sedan skulle det vara omöjligt för mig att gå ut och äta och sen gå på bio. Men att veta att jag faktiskt klarade det är riktigt skönt. Visst, jag är oerhört trött och vill helst bara sitta i ett tomt rum med oerhört lite stimuli i några dagar nu, för det har varit en psykiskt krävande vecka. Det är svårt att bromsa när det går bra, när jag har roligt, har roliga aktiviteter och känner mig hoppfull. Men jag vet att för mycket resulterar i tre steg bakåt och en rejäl mental baksmälla i några dagar. Men det finns hopp. Det finns absolut hopp. Kanske så känner jag något annat om några dagar, men det hör till sjukdomen. Att acceptera sjukdomarna, att och hur de påverkar mig och att jag faktiskt måste ta hänsyn till mina begränsningar är ett stort steg.

Jag gillar inte nyårslöften, men jag vill lova mig själv att vara rättvis mot mig själv. Att lyssna och våga säga ifrån. Det handlar om att jag ska rycka i min egen handbroms istället för att konstant köra mig själv i botten och ta flera steg bakåt i strävandet efter att må bättre. Jag hoppas att jag kan börja arbetsträna, att jag kan bli bättre vän med mig själv, släppa lite på mina krav på mig själv och omgivningen, börja bryta min isolering och ägna mig åt projekt som får mig att må bra. Allt handlar om att jag ska må bra, när det kommer till kritan. För mår jag bättre så kan jag vara en bättre hundägare, flickvän, sambo, vän, anhörig och medmänniska. Bristen på psykisk ork gör att jag inte orkar, det är inte bara att ”rycka upp sig” eller ”bita ihop”. När jag gör det så resulterar det att jag kör mig själv rakt in i en bergvägg och får börja på ruta ett igen. Tålamod är nyckelordet, och det är en egenskap som jag behöver lära mig..

Annonser

Tillbaka till vardagen.

Förra veckan lånade jag mina föräldrars bil medan de var på varmare breddgrader och njöt av vinprovningar och solsken. Själv så hade jag (FÖR) mycket på agendan. Första planen var att införskaffa ny kyl och frys. Och detta projekt var lite jobbigare än jag föreställt mig….

Men slutet gott, allting gott. Hittade kyl + frys i Märsta, hyrde släp och hämtade. Kan konstatera att jag är oerhört svag i kroppen om vi jämför när jag jobbade på lager eller som hästskötare. Kan bero på att jag inte lyfter ett ton om dagen, mockar, sopar, släpar runt grejer och rider flera dagar i veckan.. Ovanpå detta har jag dessutom noll koll på hur en backar med släp har nu blivit väldigt påtagligt.. Haka av, vända bilen, haka på, det var lösningen på det akuta problemet. 😉

Bilderna är tagna med telefonen, och genomgått en del misshandel genom instagram. Så kvalitéen är som den är..


Det omtalade städskåpet i köket som skulle elimineras. I alla fall den undre delen. I efterhand inser jag att det hade varit lättare att riva hela skiten..


Fick in lite hundträning i rivandet, Yoda fick apportera kofoten! Duktiga lilla pinscher!


På tal om dvärgpinschrar. Har en inte en hungrig sådan i bur i bilen så får en vara lite uppfinningsrik: Det vill säga lägga hundmaten UTANFÖR bilen medan en är inne och handlar. Annars skulle Yoda äta ihjäl sig. (Notera sommardäcken, sista dagen jag hade bilen var det frost.. Körde MYCKET sakta och försiktigt då..)


Hade så mycket grejer att det var bökigare att lyfta in och ur buren är att tala om för hundarna att de skulle lilla på golvet. Så de fick ligga på golvet! Yoda var väl inte helt nöjd, men acceptera läget.

Hur fick vi till köket då? Jo, världens bästa pappa kom och hjälpte mig när de kommit hem från Italien! Han sågade, klurade och fixade. Sen var det bara för mig att hjälpas åt med att putta grejer på plats och lämna gamla kyl/frysen till återvinning.

Resultatet:

Voila! De gula köksluckorna med de fula handtagen är ett helt annat projekt.. Men kan säga att det var skönt att kunna packa in stora mängder färskfoder i frysen och ändå få plats med människomat!

Köksprojekt

Har länge haft för lite frysutrymme, nu blir det ändring på detta! Dock kommer vi inte få plats med två skåp utan att riva städskåpet.. Så det är mitt projekt idag. Det är platsbyggt 60-tal och är inte så lätt att ha sönder. Om vi skulle ha jordbävningar i Sverige vore våra köksskåp vara bästa platsen.

Är nästan klar… En del kvar med finliret, men snart ska jag börja ringa på de annonser jag sett ut på blocket. Har bil några dagar nu så är bra läge för sådana projekt. Dessutom ska vi sälja extrafrysen och då få massor med mer utrymme i hallen! Så är någon intresserad av en välfungerande halvfrys är det bara att hojta till!

Ari tycker det är misär med allt bankande. Yoda bryr sig inte, förutom att han rekar köket då och då ifall jag lyckas få fram något ätbart. Han fick även apportera kofot, sötaste Yoda greppar typ allt!

20121021-142948.jpg

Möte med FSK

Idag var jag på möte med FSK, ska inte sticka under stol med att jag varit nervös och mått dåligt inför detta möte sedan jag fick brevet. Allt som kan gå fel liksom. Det var inte så farligt, det kändes faktiskt rätt bra, jag fick presenterat för mig vad jag kunde få för hjälp med arbetsträning när jag kände mig redo för det. Min kontaktperson är dessutom både hundägare och trevlig, så hen förstod mycket väl hur viktiga hundarna var för mitt välmående. Var lite rädd för att hen skulle vara någon gubbkärring som tyckte att de var en onödig utgift osv när jag påpekade att jag knappt får 4000:- i månaden från dem. Men så var det inte! Kommer bli kallad dit i början av nästa år igen, för lite uppföljning av hur jag svarat på medicineringen, om jag fått någon samtalskontakt i Väsby och hur detta fungerar. Det känns rätt bra faktiskt, trots att jag absolut inte mår bra. Men jag behöver inte känna mig stressad till att må bra, vilket är oerhört viktigt.

Annars då? För en vecka sedan gjorde jag sista höjningen i upptrappningen av den här medicinkombinationen. Svårt att utvärdera, haft en del biverkningar vid varje liten höjning. Trötthet, illamående, yrsel, ångest och allmänt apatisk. Fortfarande läkarkontakt i Flemingsberg i väntan på att öppenvården i Väsby ska behandla min remiss. Här i Väsby ska jag se till att få en samtalskontakt också, för jag klarar inte det här på egen hand. Och det är ett stort steg för mig att kunna skriva eller säga just det. Så det går väl åt rätt håll.

Det är inte snällt.

…några som har lite svårt att gå, och då kom vi på att vi kan ju köra ut dem till beteshagen.

I kombination med stycke ur djurskyddslagen..

9 § Om ett djur är sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt
beteende visar tecken på ohälsa, skall djuret snarast ges
nödvändig vård, vid behov av veterinär, eller andra åtgärder
vidtas, om inte sjukdomen eller skadan är så svår att djuret
måste avlivas omedelbart. Lag (2003:1077).

En behöver inte ha särskilt högt IQ för att förstå att djur som ”har svårt att gå” ”visar tecken på ohälsa”. Och om ett djur eller människa har ont någonstans eller har svårt att gå, så ska denne först och främst minska hur mycket denne rör sig. Om individen inte är bättre efter några dagars vila bör veterinär kontaktas. Det kallas etik. Det kallas att inte låta andra lida för vår ”rätt” att dricka mjölk. Och jag har även en känsla för att djur som behandlas med vissa mediciner måste tas ur produktion. Inte säker på den punkten, beror antagligen på preparat.

Det är inte snällt att genom att släppa ut djur på bete riskera att skadan och smärtan förvärras. Det är inte snällt att hålla varken produktionsdjur eller sällskapsdjur på ett sätt där djuren hälsa och välmående inte är prioritet nummer ett. Det är inte snällt att skjussa djuren till betet för att de har en såpass osund exteriör att de inte kan röra sig den sträckan. Det är inte snällt att avla fram djur med påpass osund exteriör att de inte kan röra sig normalt. Och det är absolut inte okej att inte utreda hältor och tillkalla veterinär för eventuell behandling.

Lugn & Fokus

I helgen har vi varit på kurs hos Carro, som fixat upp bästa Åsa Jakobsson från Skåneland. För några år sedan gick jag en liknande kurs, en av de första gångerna Åsa höll en kurs på detta tema. Första utgångspunkten i kursen då var boken Control Unleashed av Leslie McDewitt, som numera finns i svensk översättning som Släpp kontrollen lös. Helgens kurs hade fler perspektiv och utgångspunkter, grundpelarna som jag uppfattat det var Premack’s princip, BAT(Behaviour Adjustment Training), positiv förstärkning och att läsa sin hund. Nu har jag inte kollat på mina anteckningar från helgen ännu, men det som jag har med mig som verkligen givit mig så mycket är BAT, att på ett mycket behagligare och lugnare vis lära Ari att hantera saker som han går upp i aktivitetsnivå av. Både saker som är roligt, och saker som är lite skrämmande då han blir osäker. Tog mig ungefär en timme från att jag kom hem tills att jag gick in och köpte Grisha Stewarts bok som pdf. Har knappt läst något ännu, men har så mycket inspiration till att bli en bättre hundägare och vägledare till mina hundar, som fått stå ut med en matte som mått väldigt dåligt ett tag nu och fastnat i ett korrigeringsträsk. Skäms för hur jag sakta börjat korrigera mer och mer, men det får bli ett annat inlägg…

Det här var även Aris första kurshelg på bortaplan. Han har varit iväg lite annars också, men mest över dagen. Och till mina föräldrars landställe. På landet så märkte jag att han tog någon dag på sig att landa där. Han var glad och uppe i varv, och hade väldigt svårt att slappna av. Han behöver vi sådana tillfällen mycket tydliga ramar för att kunna varva ned. På landet så band jag helt enkelt upp honom rätt kort i skuggan med en vattenskål, så fick han ligga där. Det tog en stund, sen sov han som en stock. Han funkar även att stänga in i ett rum, så länge vi är i närheten och Yoda inte är med. För Yoda funkar inte att stänga in i ett rum… På helgens kurs så fick han vara i husvagnen vid teoritillfällen, vilket resulterade i att han ylade. Skulle vi satt in en annan hund där, avskärmad i bur, skulle han säkerligen varit tyst. Sen var det ju en helt ny miljö, och han är inte speciellt miljöstark. Andra dagen så stoppade jag in honom i en bur i kurslokalen som jag täckte över. Tydliga ramar, Ari slog sig snabbt till ro!

Finns så mycket jag lärt mig i helgen, Ari var verkligen inte redo för att jobba i närheten av andra hundar, utan vi jobbade ensamma en bra bit bort och fick mycket handledning och stöd av både Åsa och Carro. Det är så härligt med duktiga instruktörer som verkligen anpassar kursen och övningarna efter hundens behov! Det är värt att lägga pengar på privatlektioner och dylikt istället för att gå på en ”vanlig” kurs i en miljö som Ari i dagsläget inte skulle kunna hantera. Det är givetvis ett mål att han ska kunna hantera situationer där vi tränar på BK och det finns andra hundar runtomkring, men i helgen har jag verkligen tagit med mig att jag inte ska stressa fram något med honom. Han behöver tid att få ihop sin lilla skalle, jag behöver ha större respekt och lära känna var hans tröskelvärden ligger. Har med min så mycket idéer som jag tänker pröva på båda hundarna, så att jag kan bli en bättre människa för dem helt enkelt. Så att vi kan ha en bättre vardag ihop. Visst har jag prestationsmål med Ari, men det är så mycket viktigare att det dagliga livet är trevligt för oss alla.

En sak jag oroade mig för i helgen var hur JAG skulle orka. Jag har varit lite extra dålig senaste veckan och haft mycket oro, har begränsad ork och att sova är ingen lätt sak, framförallt inte på bortaplan. Men jag klarade det! Jag tvingade mig själv att avstå en del saker på kvällen som jag skulle velat, men både jag och Ari behöver några ensamma timmar så vi båda kunde komma till ro. Det var trist, men ett klokt val. Det tog nämligen ett bra tag för oss båda, men var skönt att strosa runt lite i skogen och bara andas, och passade dessutom på att njuta av stjärnhimmeln som var helt fantastisk ute i Riala-trakten.

1,5 kg svamp

Rensade klart svampen från tidigare inlägg. Nu är den rensad och infryst, äntligen! Blev ett litet svinn av svamp på grund av att den stått några dagar på balkongen, men det gör inget.

In med blommorna!


Vem har hjärta att slänga iväg fina knoppar?

Idag har jag plockat in mina hibiskusar från balkongen, planterat om några och beskurit några. Det är lite kallt om nätterna för dem nu, vilket syntes på två av dem. Yttepyttelite kylskadat, så det var rätt att ta in dem idag! Pelargonerna och lite annat inte lika känsligt får dock stå kvar i några dagar, eller tills jag listat ut var de ska få bo inomhus.. Hibiskusarna hade prio ett! Jag har framförallt en jag måste beskära, den består av en kortare gren samt en på 120 cm som endast har blad upptill… Men dags att bita i det sura äpplet, för den kommer inte bli vackrare eller mer lättplacerad av att jag inte beskär den. Beskär jag nu kan jag dessutom ge dem en omgång till med saxen i vår! Men det svider att beskära dem, alla har knoppar och blommor.. Vågade inte ta tag i den största idag, skjuter upp det. Men en del andra är nu lite mer behändiga och kommer förhoppningsvis grena sig som jag tänkt.


Odågan som verkligen behöver beskäras. 120 cm hög… Nedan kan du se hur den ser ut i blom. Är ens inte min favorit, så borde inte vara så svårt för mig att beskära den…

Höstpromenader i svampskogen


Stubbåker, höstsol och bästa hundarna.

Jag älskar hösten, framförallt den lite svalare luften, lukten av löv och fuktig mossa, allt skogen har att bjuda på samt de vackra färgerna innan det blir gråslaskig svensk vinter.

I förrgår tog jag en kort promenad i skogen, som resulterade i en bajspåse full av karl-johan och svart trumpetsvamp. Igår gav jag mig ut på lite mer organiserat letande med rätt utrustning: svampkniv och en bra väska för att lägga svampen i. Korg är ju bäst, men fruktansvärt opraktiskt när en går med hundar. Hundarna var inte så imponerade över svamppromenaden. För dem ser det ungefär ut så här: vi går kanske 20 meter, jag binder upp eller platsar dem och går runt och rekar området, kryper runt på marken och pillar på konstiga svampar. Sen går vi en bit till, och samma procedur igen. Dock haft hundarna lösa en hel del(Yoda med kopplet på men släpande i backen) och det gick över förväntan! Yoda är ju allt utom viltren, men så länge han håller sig inom 10 m från mig så är han kontaktbar, och skvallertränar all vittring han får. Ari har inte riktigt fattat det med att jaga eller spåra vilt, även om han är nyfiken på dofterna. Tänkte låta det förbli så att han inte får någon chans att ge sig efter vilt, vet ju faktiskt inte hur han reagerar på det. Alternativen är att han 1) Skäller ut dem som om de vore äckliga katter/igelkottar eller 2) försöker valla dem. Han kan nog rusa efter dem också helt tankspritt. Tänkte i alla fall inte pröva. Han har sett vilt några gånger, och det har varit på håll, och han är nyfiken och följer dem med blicken och klurar på om det är får eller hundar. Härligt med border collies, de har liksom några få kategorier de delar in andra varelser i. 😉

Gårdagens svampfynd blev skogschampioner, karl-johan, mandelkremlor, blodriskor och EN kantarell. Tror att de som är ute i skogen endast plockar kantareller! Plockade även ett gäng örsoppar för att undersöka om de har något matvärde. Min svampapp(Svampguiden) säger att den inte är så god, men eftersom jag hittade enorma mängder så tog jag några och tänkte pröva. Såg även trattkantareller och gula kantareller på tillväxt, de var alldeles för små för att plocka! Började rensa svampen igår, men eftersom den var så blöt har den fått ligga framme på tidningar i natt så den blir lite mer hanterbar.


Ån på fältet är spännande, tydligen.


Blodriskor

(Bildkvalitet a la iphone 4)

Sista veckan

Denna vecka är sista veckan med fårdamerna, sorgligt men sant. Betet räcker ju inte länge till, gå in på Annas inlägg om Skräpishagen för att se hur den ätits, växt och sen ätits igen.

Senaste veckan har vi gjort framsteg, efter ett par dagars vila så trillade fler bitar på plats! Det är svårt att låta bli vallträningen några dagar när en har så kort period kvar med egna träningsfår, men pausen gjorde gott för Ari. Han har skött sig så fint senaste dagarna, jag har börjat lita på honom mer och mer vilket leder till att han går bättre. Desto mindre jag lägger mig i desto bättre jobbar han, fina hunden. Igår så hade jag med kameran och fotade samtidigt som vi träna ett pass. Gjorde visserligen inget svårt då men det är ett tydligt tecken på att JAG vågar lita på honom. För en person med stora kontrollbehov är detta en stor sak och framsteg. 😉

Haft en så härlig känsla i vallningen senaste dagarna och när jag tittar på bilderna så blir jag alldeles varm i hjärtat. Det finns få saker som är så vackert som en border collie i arbete, och framförallt MIN border collie i arbete. Han kanske inte är världsbäst eller har sm-potential, men han är alldeles perfekt för mig.

20120914-110514.jpg

Och nej, vi har fortfarande inget bredband…