Kategoriarkiv: reflektioner

Snart ett nytt år.

Så här års börjar det ploppa upp årskrönikor eller summeringar av olika slag i RSS-flödet. Jag har åstadkommit massor i år, men samtidigt ingenting. Om några dagar så är det ett år sedan jag blev sjukskriven, och det har jag varit sen dess. Samtidigt som året varit tungt så är jag så oerhört tacksam över alla fina människor jag har i mitt liv.

Det har varit ett dåligt år på flera sätt, jag har mått väldigt psykiskt dåligt, varit djupt deprimerad och haft en hel del andra psykiska problem. ADHD:n blir mycket mer besvärlig att leva med när jag är nere i en depression, jag kan inte hålla ihop och hantera alla intryck. Samtidigt så bidrar det till att jag undviker situationer som jag har svårt att hantera, det vill säga ställen med många intryck, människor, ljud och rörelse. Jag vet att det är kontraproduktivt, för jag måste miljöträna mig själv för att komma över tröskeln och komma tillbaka. Inget av detta är på något sätt över, men det är på väg åt rätt håll och jag har mer hopp nu än för ett halvår sedan om att kunna återgå till vad som anses vara ett ”normalt liv”. Det vill säga en fungerande samhällsmedborgare som har någon form av sysselsättning och försörjning. Att veta att jag kan prestera så oerhört bra men för tillfället ens inte klara av en tiondel av detta är oerhört frustrerande, och min oförmåga att hantera stress underlättar det inte direkt. Jag håller helt enkelt inte ihop, lite förenklat.

Har fått prövat ett antal nya medicinkombinationer under året, vilket varit ett rent helvete. För er som inte är insatta i antidepressiva medel så är vanliga biverkningar trötthet, nedstämdhet, ångestkänslor, diverse magproblem, illamående och ofta viktuppgång. Samtidigt så brukar en först kunna utvärdera medicineringens effekt efter 2 månader då det börjat stabilisera sig. Vissa mediciner jag fick utskrivna använda jag inte mer än 1-3 veckor på grund av biverkningarna. En jag fick resulterade i att jag mestadels sov och kan knappt minnas när jag mådde så pass psykiskt dåligt senast. När jag var vaken så kom det lilla jag åt upp, jag svimmade, grät, skakade och var inte funktionsduglig alls. Några dagar efter jag slutade med den medicineringen blev det sakta bättre. Då är biverkningar som magont och lite yrsel väldigt små i jämförelse.

Men det har hänt en hel del trevligt under året, jag har blivit sambo med Tomas och flyttat till Upplands-Väsby, haft möjlighet att under en period valla nästan varje dag med Ari, fått se hur underbara vänner och familj jag har som finns där och stöttar mig trots att jag är svår att umgås med, hundarna som verkligen är en livlina och tvingar mig till att ha i alla fall några rutiner. Det finns många bra saker. Många ljusglimtar och trevliga stunder. Går bra för flera av mina vänner, de mår bra och har en ljus syn på framtiden, jag glädjs verkligen åt dem och att de mår bra gör mig glad. Lycka smittar den också, och jag blir gärna smittad av andras lycka.

Samtidigt som jag upptäckt vilka vänner som är att räkna med har jag också upptäckt vilka som inte riktigt orkar stötta när en vän mår dåligt. Jag klandrar dem inte, jag har själv dragit mig undan när personer mår riktigt dåligt för min egen skull, för jag kan inte hantera att stötta någon som mår riktigt psykiskt dåligt utan att jag själv tar oerhört mycket skada. Då måste jag ta ett steg tillbaka för att själv inte bli ”smittad”, för är jag själv inte på topp så klarar jag inte alltid att själv hålla mig ovanför ytan. Det är något jag lärt mig den hårda vägen, för jag har offrat mig själv för vänner så många gånger vilket resulterat i att när de mår bättre så är jag helt lost. Och så fortsätter spiralen. Jag har fått lära mig att sätta mig själv främst, även om det känns hemskt och mitt samvete gnager stora hål i mig. Men jag måste, jag måste sätta mitt eget välmående först om jag någonsin ska bli friskare. Okej, hundarnas välmående går först, och Tomas välmående är oerhört viktigt. Mår han dåligt mår jag dåligt, jag mår bra av att de jag älskar mår bra. Men det är oerhört svårt att leva med mig, det vet jag om, det är inte lätt att hänga med och veta hur en ska hantera alla mina svängningar. Jag är så oerhört tacksam över de som orkar, de som är starka nog att våga hjälpa.

I nuläget, idag, har jag en bra dag. Haft flera bra dagar nu faktiskt. Jag är lika tacksam varje gång det sker, för det är verkligen inget jag tar för givet. Häromdagen var jag inne i city, kan knappt minnas hur länge sedan det var. För ett halvår sedan skulle det vara omöjligt för mig att gå ut och äta och sen gå på bio. Men att veta att jag faktiskt klarade det är riktigt skönt. Visst, jag är oerhört trött och vill helst bara sitta i ett tomt rum med oerhört lite stimuli i några dagar nu, för det har varit en psykiskt krävande vecka. Det är svårt att bromsa när det går bra, när jag har roligt, har roliga aktiviteter och känner mig hoppfull. Men jag vet att för mycket resulterar i tre steg bakåt och en rejäl mental baksmälla i några dagar. Men det finns hopp. Det finns absolut hopp. Kanske så känner jag något annat om några dagar, men det hör till sjukdomen. Att acceptera sjukdomarna, att och hur de påverkar mig och att jag faktiskt måste ta hänsyn till mina begränsningar är ett stort steg.

Jag gillar inte nyårslöften, men jag vill lova mig själv att vara rättvis mot mig själv. Att lyssna och våga säga ifrån. Det handlar om att jag ska rycka i min egen handbroms istället för att konstant köra mig själv i botten och ta flera steg bakåt i strävandet efter att må bättre. Jag hoppas att jag kan börja arbetsträna, att jag kan bli bättre vän med mig själv, släppa lite på mina krav på mig själv och omgivningen, börja bryta min isolering och ägna mig åt projekt som får mig att må bra. Allt handlar om att jag ska må bra, när det kommer till kritan. För mår jag bättre så kan jag vara en bättre hundägare, flickvän, sambo, vän, anhörig och medmänniska. Bristen på psykisk ork gör att jag inte orkar, det är inte bara att ”rycka upp sig” eller ”bita ihop”. När jag gör det så resulterar det att jag kör mig själv rakt in i en bergvägg och får börja på ruta ett igen. Tålamod är nyckelordet, och det är en egenskap som jag behöver lära mig..

Det är inte snällt.

…några som har lite svårt att gå, och då kom vi på att vi kan ju köra ut dem till beteshagen.

I kombination med stycke ur djurskyddslagen..

9 § Om ett djur är sjukt, skadat eller på annat sätt genom sitt
beteende visar tecken på ohälsa, skall djuret snarast ges
nödvändig vård, vid behov av veterinär, eller andra åtgärder
vidtas, om inte sjukdomen eller skadan är så svår att djuret
måste avlivas omedelbart. Lag (2003:1077).

En behöver inte ha särskilt högt IQ för att förstå att djur som ”har svårt att gå” ”visar tecken på ohälsa”. Och om ett djur eller människa har ont någonstans eller har svårt att gå, så ska denne först och främst minska hur mycket denne rör sig. Om individen inte är bättre efter några dagars vila bör veterinär kontaktas. Det kallas etik. Det kallas att inte låta andra lida för vår ”rätt” att dricka mjölk. Och jag har även en känsla för att djur som behandlas med vissa mediciner måste tas ur produktion. Inte säker på den punkten, beror antagligen på preparat.

Det är inte snällt att genom att släppa ut djur på bete riskera att skadan och smärtan förvärras. Det är inte snällt att hålla varken produktionsdjur eller sällskapsdjur på ett sätt där djuren hälsa och välmående inte är prioritet nummer ett. Det är inte snällt att skjussa djuren till betet för att de har en såpass osund exteriör att de inte kan röra sig den sträckan. Det är inte snällt att avla fram djur med påpass osund exteriör att de inte kan röra sig normalt. Och det är absolut inte okej att inte utreda hältor och tillkalla veterinär för eventuell behandling.

Åtta månader

Åtta månader, så länge har jag varit sjukskriven nu. Jag är less på det, jag vill må bättre så jag kan skaffa mig en inkomst, meningsfull sysselsättning och lite mer socialt liv. Kunna betala min del av hyran, kunna unna mig något och inte ha ett stort orosmoln kring ekonomin. Det slog mig häromdagen att jag inte skulle klarat detta om jag bodde själv, senaste utbetalningen fick jag i juni. Efter det har jag varit sjukskriven som arbetslös och då ska en bedömning av ens sjukpenninggrundande inkomst göras. För mig handlar det om tiden innan jag började studera, då jag hade ett flertal arbeten. Dock får bara anställningar över 6 månader räknas med, vilket innebär bara en inkomst räknas, och det var inga summor jag då kunde försörja mig på. Men, några tusenlappar i månaden är bättre än inga alls i nuläget. Skulle jag suttit med min studentlägenhet och alla de kostnaderna hade jag fått flytta hem till mina föräldrar IGEN. Är så glad och tacksam över att ha T och hundarna i mitt liv.

Jag mår visserligen lite nu bättre, men det är fortfarande dåligt. Blev en förlängd sjukskrivning samt att vi ska justera upp medicinen något. Ska även remitteras till öppenvården i Upplands-Väsby för läkare och terapi. Att åka till Flemingsberg varje gång är inte något jag orkar eller har råd med. Förhoppningsvis blir det bra, men eftersom jag fått byta psykolog och läkare väldigt ofta pga att de slutat eller att jag inte kunnat få förtroende för dem så är jag skeptisk. Jag vet mina rättigheter, men en ska vara frisk nog att orka kämpa för dem.

Det är ibland svårt att blicka framåt, att se vad jag kan/ska/vill göra när jag blir friskare. Nu har jag lite mindre och större projekt för mig, för att inte helt förgås av tristess. Vallningen gör mycket bra för mig, så tacksam över att jag fick komma med i träningsgruppen, och Ari är nog ännu lyckligare. Gullehundarna, sambon, familjen och närmaste vännerna är alla guld värda i allt det här strulet. Eloge och tack till er!

Jag målar och läser.

Har nyligen börjat med något jag inte gjort på många år: måla. Plockade in lite blommor, plockade fram akvarellfärgerna och satte igång. Det är verkligen befriande att börja med det lite smått, haft ett så tungt moln av press på mig själv att prestera när jag målar/tecknar eller ägnar mig åt något konstnärligt. Jag kan ju, det vet jag, jag har de genetiska förutsättningarna även om min teknik och vana är lite ringrostig. Som hur jag ska blanda färgerna, hur mycket vatten som behövs i penseln. Att måla med akvarell är rätt oförlåtande, har du dragit ett streck med pensel så sitter det där om en inte är ruggigt snabb med lite bra hushållspapper och suger upp… Det är i vilket fall som helst väldigt avslappnande och samtidigt fokusträning att bara se motivet och ägna att sin hjärnverksamhet åt det.

En annan sak jag inte gjort på åratal, är att läsa skönlitteratur. Skönlitteratur som inte är kurslitteratur, för haft lite skönlitterärt på högskolan i vissa kurser. Senaste jag läste skönlitterärt på eget bevåg var innan studierna, antagligen 4 år sedan. Var hemma hos föräldrarna häromdagen och kollade igenom deras hyllmeter med litteratur. Ville ha något någorlunda lättsamt, men inte för lättsamt. Fastnade först för böcker som handlade om GULAG, KGB, kärnreaktorer och läckor, eller naturförstörelse, eller förtryck i olika delar av världen. Inte så upplyftande, så skippade dem. Även tyngre litteratur som Dostojevskij.. Till slut valde jag ut två böcker. Först ”Den röda grevinnan” av Yvonne Hirdman, vilket kanske är lite fusk eftersom jag endast känner till Hirdman som akademiker. Och boken handlar om kvinnohistoria, och hört att den har mycket anknytning till hennes teorier om genussystem. Den andra boken är visserligen rätt politisk, utgiven av Ordfront Förlag, ”Kan du säga schibbolet” av Marjaneg Bakhtiari. Den som jag började läsa igår, och efter 50 sidor är jag väldigt sugen på att bara fortsätta läsa!

Jag har en teori om att mitt intresse för dessa saker dels beror på tristessen som uppstår av att vara sjukskriven. Jag har rätt tråkigt, men samtidigt har jag inte den mentala orken att ta tag i något projekt. Jag har projekt som väntar mig när jag mår lite bättre, men just nu orkar jag inte. Så försöker finna lagom ansträngande saker. En bok kan en läsa lite då och då, måla kan jag göra när inspirationen finner sig. Inget av dem är beroende av yttre faktorer. Sen så kanske det har släppt lite, min stress över precis allt. Har väl börjat acceptera läget, efter mer än 6 månader som sjukskriven..

En dag i Fjugesta

Igår åkte jag, Sandra och Camilla till Fanny och Thomas i Fjugesta för lite hundträning, rätt så spontant för min del. På förmiddagen körde de andra running contacts med sina vuxna hundar, jag tränade lite stadga med Yoda och Ari fick vara med och titta på. Att titta på och vara lugn är svårt, men han blir bättre och bättre för varje gång!

Sen har Ari fått umgås med andra border collies i mängder, och två cockrar och en tollare då. Men kändes nyttigt för honom att umgås med några valpar i sin egen ålder, han och Camillas Kes verkade ha skoj ihop de små liven. Var kul att se, även om Yoda inte var så imponerad över alla hundar så fick han några ryck för att försöka få igång dem. Mestadels ockuperade han någon stol när vi lunchade.

På eftermiddagen vallade vi, tittade först på Kes och Sarek i vallningen, det var väldigt nyttigt för mig att se två hundar i ungefär samma ålder(de är en månad äldre än Ari) som vallat olika mycket. De har ju lite olika stilar, lite olika aktivitet och reaktioner. Ari var mycket mer tänd på fåren denna gång, detta var andra gången han träffade får. Han började dock det hela med att skälla ut fåren när han var utanför hagen, men efter att ha tittat på när de andra vallat var han rätt tänd, samtidigt som han faktiskt satt och tog det förhållandevis lugnt utanför hagen. Yoda ville också ”jaga” får, eller iaf skälla ut dem. Han blev mäkta provocerad av att fåren inte flyttade på sig när han stod utanför och skällde på dem. De dumma fåren bara stirrade på den lilla hunden i en röd overall med ankor på som gapade på dem… Såg bra skoj ut! Sen satt han i bilen och hetsade för att han inte fick vara med.

Det jag främst kände jag behövde lite råd med var shejpingen, som jag tidigare tagit upp att jag har problem med ljud, med båda hundarna. Självklart så skärper jag ju till mig och har bättre belöningsfrekvens, tydligare kriterier och annat viktigt när jag har några människor som sitter och stirrar på mig, men när jag visade lite av problemen känner jag att jag fått bra verktyg att fortsätta arbeta med. Det största problemet är nog att jag har för höga eller mycket otydliga kriterier från början, vilket skapar frustration hos hundarna. Hålla passen kort, utvärdera, planera och filma. Båda djuren har fått ett litet pass idag, kändes bra!

Har även sovit två nätter hos mina föräldrar. Första nätterna Ari sover någon annanstans än hos mig eller T, så var lite spännande. Han reagerar en del på när andra rör sig i huset, det vill säga när vi gått och lagt oss men inte mina föräldrar. Då viftade svansen tills han inte hörde dem gå runt längre.. Han har även lärt sig att gå i deras trappor, något som han tidigare tyckt varit superäckligt.. De är smala, hala och u-formade.. Så det är inget du vill att någon hund ska kasta sig ut för direkt.. Men han går ÄN SÅ LÄNGE sakta ned och upp för dem, och håller sig rätt bra på den breda delen. Och nu när han kommit på att han kan det så går han gärna upp och ned i dem = jag blockerade så han höll sig på en våning.. När vi hem till päronen igår kväll så tassade han direkt ned i källaren, där båda mina föräldrar satt, utan att de ropat därifrån eller så. Rätt komiskt, för när jag klätt av mig så blev jag helt fundersam över var han var.. Yoda springer ju alltid alltid direkt till köket och ställer sig där och stirrar på mig tills jag fått av mig ytterkläderna… Det skulle aldrig falla honom in att springa och hälsa på mina föräldrar, om de inte åt något då… Men knappast då heller. Ari är lite mer för att mingla om vi säger så.

Andra saker jag lade märke till med hundarna hos föräldrarna: Ari kan öppna deras skåp till soporna. Plättlätt sa han. Yoda kan lätt öppna dörrar hemma hos dem, stängde in honom i badrummet när jag skulle rasta Ari, när jag kom tillbaka 2 minuter senare var han ute.. Gissar att detsamma gäller deras ytterdörr om jag lämnar honom. Med Ari så märkte jag att det finns miljöer och miljöer, han är ju van att bo i en förort där mycket folk och barn rör sig hela tiden, vi möter alltid folk. Men i Kungsängen stötte vi på saker han aldrig sett förut: mängder av snögubbar(utanför skolan), barn som sprang runt med stjärtlappar på dagisgården, barn som springer med termo-brallor flaxande på armen och så vidare.

Flyt i träningen

Idag prövade jag hur bra flyt vi har i träningen av de beteenden jag belönat hos Ari. Det vill säga hur många gånger han erbjuder ett beteenden under en viss tidsram. Jag vände dock lite på det för att jag inte kan hålla koll på hur många gånger jag belönat utan att filma.. Så hade 20 godisar, varav 10 ämnade till att ge godis när han bryter beteendet på frikommandot. Klickar och belönar alltså för beteendet, sen ger jag frikommando då han får ta en godis ur min hand(och då bryter positionen).

Sitt: 10 repetitioner på 1 minut och 4 sekunder, jag står med honom framför mig. Tycker han har fint flyt i sittet nu, igår upplevde jag dåligt flyt. Men 2 pass med belöning för bara sitt blev flytet mycket bättre.
Ligg: 10 repetitioner på 1 minut och 25 sekunder, jag sittande på golvet med honom framför mig. Här var flytet inte lika bra, han erbjöd först mycket sitt och hoppstå. Men inte lika mycket frustrationsskall som han haft senaste dagarna.
Nosduttar i handflata: 10 repetitioner på 49 sekunder, jag stående med godishanden bakom/ovanför honom. Jag kan önska lite bättre flyt här, och bättre placering av mig själv.

Prövade även flytet med Yoda, för att se hur det ser ut. Vi har nog aldrig gjort det förut. Här märker jag vilken skillnad det är eftersom jag med Yoda knappt belönar frivilliga sitt eller ligg på väldigt länge.
Sitt: erbjöd 10 sitt på 3 minuter och 44 sekunder. Klar skillnad med Ari! Beror helt på att jag inte belönat frivilliga sitt hur länge som helst. Kan inte minnas när jag gjorde det aktivt i ett shejpingpass senast. Han första 1,5 minuter endast halvkassa handstående, dvs studsade runt bakåt.
Ligg: erbjöd 10 ligg på 1 minut och 53 sekunder. Efter två klick för ligg så fick han riktigt fint flyt på beteendet. Beror helt klart på att jag belönat frivilliga ligg i större utsträckning.
Stå från ligg: 10 frivilliga skiften på 47 sekunder. Tydligt att detta är något jag har tränat med honom, inte alls samma frustration och skräpbeteenden mellan repetitionerna som i de andra beteendena.

Vad lär jag mig av det här? FORTSÄTT BELÖNA FRIVILLIGA BETEENDEN trots att hunden kan dem på kommando. Bakläxa för min del helt enkelt! Och framförallt med Yoda som är en hund som ogärna ligger/sitter på äckliga underlag. Det känns extra viktigt att köra mycket frivilliga sitt och ligg både inne och ut, för han lägger/sätter sig ogärna på äckliga underlag på kommando.

Baklängeskedja ikeabesök?

Idag har T köpt en sängram på blocket, och vi fick den även levererad av säljaren mot ersättning! Helt underbart när en inte har bil. Vi har även monterat ihop sängramen utan blodspill eller sura miner, pluspoäng till oss! Det fick mig att tänka på alla delmoment som kan ingå i ett besök på ikea, eftersom jag tycker det hela är ett rätt jobbigt projekt.

Nu så var sängen i stort sett ihopmonterad, så vi monterade den inte från scratch, utan från och med punkt 8-16 i anvisningen.

Dessa steg brukar ingå i ett ikeabesök för min del. Punkt 10-13 inom parantes dock.
1) bestämma sig vad en ska köpa
2) hitta en bil att låna, och hämta den
3) ta sig till ikea
4) hitta det en ska köpa
5) betala
6) få in varor i bilen/på takräcke/släp
7) åka hem
8) packa ut varor
9) montera ihop varor
10) inse att något saknas. Detta sker med fördel innan bilen lämnad tillbaka. 11) åka tillbaka, fixa det som saknas
12) åka hem
13) montera klart
14) lämna tillbaka bilen
15) ta sig hem med kommunala färdmedel.

Det kanske låter komplicerat, och det är det ibland. Därav blir det inte ofta, och när jag lånar bil för sådana här saker brukar det bli besök i många fler butiker för att passa på när en slipper bära på allt..

20111113-165419.jpg
Dålig bild, men Yoda var nöjd med en upphöjd varm plats i solen.

Vila i frid, K.

Det var nästan en månad sedan en vän till mig stilla somnade in efter flera års sjukdom. Hon ville inte ha några minnessidor på internet, vilket jag respekterar. Däremot så insåg jag idag hur tomt det är utan henne i bloggosfären. Vi har aldrig träffats, men följt och kommenterat varandras bloggar i många år. Jag har följt henne i sina sjukdomar, lärt mig en hel del om den ovanliga diagnosen EDS. Och sen cancern, som tog hennes liv. Att få följa en människa i dennes tankar ända fram till döden är hemskt mer tacksam över att hon delade med sig av dem, att vi på avstånd fick vara med och visa vårt stöd. Jag är övertygad om att hon inte lider längre, att hon är smärtfri och har det bra. Jag har mött människor som väntat på döden förr, i mitt jobb, men de har varit gamla. K var ens inte 40 år. Vilket tydligen är en hög ålder för de med EDS. Även om hennes blogg inte finns längre kommer jag alltid minnas henne. Vila i frid K.

För mer info om EDS,klicka här.

Hittat i gömmorna.

Letade efter lite saker bland alla mina papper och skissblock, och hittade lite saker från mitt första levnadsår. Bland annat två målningar från min gammelfarmor Boj (Ingeborg Eklöf). Alla hennes tavlor är signerade I.Eklöf, vilket även är mina initialer, som lett till en del antaganden att jag målat en del av de tavlor som hänger hos mina föräldrar. Även mamma, som heter Irene, har fått frågan om hon målat dem. Det är smickrande, men jag är inte på långa vägar så duktig på att måla som Boj var.

Om någon mot förmodan tycker det är skoj att kopiera och stjäla bilder på konst så är de vattenmärkta, och vill du låna dem får du fråga först. De är viktiga för mig, de är målade TILL mig av min gammelfarmor som jag inte minns mycket av.


Från min gammelfarmor Boj, målad den 17:e november 1985.


Även denna från Boj, står ”Till Ida 1 år, från gammelfarmor” på baksidan.

Hittade även en till vacker sak från mitt första år i livet. Det är en dikt från Gudrun, min gammelfaster som gick bort från några veckor sedan, och är djupt saknad. Bemärkelsedagar kommer inte vara desamma utan hennes dikter, sånger, gåvor och skratt.

Eftersom jag antagligen kommer blogga en del om släkten, om minnen och saker jag har så får den en egen kategori på bloggen. Det är mycket fokus på sådant nu, det är mycket sorg och saknad, men samtidigt försöker jag bevara alla minnen jag har, föreviga allt jag ärvt med konsten. Både att vårda de förutsättningar jag nedärvt och de verk konstnärssläkten lämnat kvar i den materiella världen till oss.

Så mycket död, för vad?

Veckan har verkligen präglats av död. Först Gudruns begravning och sedan de fruktansvärda dåden i Norge. Har inte riktigt fått klart vad motivet är, men läst på flera sidor att spridningen av ett manifest var syftet.

Läser ju nu över sommaren en kurs om fundamentalism, våld och religion, och först idag kände jag att jag kunde sätta mig och plugga igen. För att läsa om ”the fundamentalist mindset” en dag som igår var inte trevligt. Idag så känns det hela lättare, även om det fortfarande är fruktansvärt. Jag kanske hanterar det lättare genom att försöka tillämpa de teorier jag läser om på Breivik, även om jag vet alldeles för lite för att kunna det. Men jag har skummat delar av manifestet. Samtidigt är det vad han vill, att det ska läsas och spridas. Men jag tänker inte vägra läsa det, framförallt inte eftersom jag är intresserad av fundamentalismen. Så här långt kan jag säga att Breivik borde lagt mer tid på att göra en innehållsförteckning är att tala om för läsaren hur denna ska sprida dokumentet på drygt 1500 sidor. Med sådana volymer så måste en ha en innehållsförteckning för att kunna få en översikt. I övrigt är språket rätt taffligt. Och han är inte direkt en förespråkare för att män och kvinnor ska ha samma rättigheter… Jag gissar att länken jag fick det på inte är aktiv längre, men det florerar säkert runt. Är lite ambivalent där, om någon ber mig maila det så är jag osäker på hur jag ska förhålla mig. Men det beror givetvis på vem som frågar. Däremot så har dokumentet gett uppslag för en hel del saker när det gäller min magisteruppsats, och för en stund sen funderade jag på om det kanske vore möjligt att få intervjua Breivik. Fast, då är det väl bara att ställa sig i kö. Han lär bli ett populärt subjekt att studera för många forskare inom olika discipliner…

För att ingen ska missförstå mig, jag anser att det som skett är fruktansvärt och oförsvarbart. Att begå dessa brott och begå detta våld mot andra människor, det är inte okej. Jag sörjer för de som mist sitt liv, mist anhöriga och vänner. Jag vill inte på något vis förmedla att jag förminskar er sorg och katastrofen genom att skriva om dådet och saker kring det.