Ny prenumerationsadress.

Har lagt över hela bloggen på http://spralleman.com/ och denna adress kommer att sluta fungera. Så ni som prenumererar med RSS eller ha bokmärken: byt adress i dessa! När det gäller google reader så är det bara att klistra in ”http://spralleman.com/” så hittar den RRS-flödet automatiskt!

Ha det fint och ändra era bokmärken 🙂

Snart ett nytt år.

Så här års börjar det ploppa upp årskrönikor eller summeringar av olika slag i RSS-flödet. Jag har åstadkommit massor i år, men samtidigt ingenting. Om några dagar så är det ett år sedan jag blev sjukskriven, och det har jag varit sen dess. Samtidigt som året varit tungt så är jag så oerhört tacksam över alla fina människor jag har i mitt liv.

Det har varit ett dåligt år på flera sätt, jag har mått väldigt psykiskt dåligt, varit djupt deprimerad och haft en hel del andra psykiska problem. ADHD:n blir mycket mer besvärlig att leva med när jag är nere i en depression, jag kan inte hålla ihop och hantera alla intryck. Samtidigt så bidrar det till att jag undviker situationer som jag har svårt att hantera, det vill säga ställen med många intryck, människor, ljud och rörelse. Jag vet att det är kontraproduktivt, för jag måste miljöträna mig själv för att komma över tröskeln och komma tillbaka. Inget av detta är på något sätt över, men det är på väg åt rätt håll och jag har mer hopp nu än för ett halvår sedan om att kunna återgå till vad som anses vara ett ”normalt liv”. Det vill säga en fungerande samhällsmedborgare som har någon form av sysselsättning och försörjning. Att veta att jag kan prestera så oerhört bra men för tillfället ens inte klara av en tiondel av detta är oerhört frustrerande, och min oförmåga att hantera stress underlättar det inte direkt. Jag håller helt enkelt inte ihop, lite förenklat.

Har fått prövat ett antal nya medicinkombinationer under året, vilket varit ett rent helvete. För er som inte är insatta i antidepressiva medel så är vanliga biverkningar trötthet, nedstämdhet, ångestkänslor, diverse magproblem, illamående och ofta viktuppgång. Samtidigt så brukar en först kunna utvärdera medicineringens effekt efter 2 månader då det börjat stabilisera sig. Vissa mediciner jag fick utskrivna använda jag inte mer än 1-3 veckor på grund av biverkningarna. En jag fick resulterade i att jag mestadels sov och kan knappt minnas när jag mådde så pass psykiskt dåligt senast. När jag var vaken så kom det lilla jag åt upp, jag svimmade, grät, skakade och var inte funktionsduglig alls. Några dagar efter jag slutade med den medicineringen blev det sakta bättre. Då är biverkningar som magont och lite yrsel väldigt små i jämförelse.

Men det har hänt en hel del trevligt under året, jag har blivit sambo med Tomas och flyttat till Upplands-Väsby, haft möjlighet att under en period valla nästan varje dag med Ari, fått se hur underbara vänner och familj jag har som finns där och stöttar mig trots att jag är svår att umgås med, hundarna som verkligen är en livlina och tvingar mig till att ha i alla fall några rutiner. Det finns många bra saker. Många ljusglimtar och trevliga stunder. Går bra för flera av mina vänner, de mår bra och har en ljus syn på framtiden, jag glädjs verkligen åt dem och att de mår bra gör mig glad. Lycka smittar den också, och jag blir gärna smittad av andras lycka.

Samtidigt som jag upptäckt vilka vänner som är att räkna med har jag också upptäckt vilka som inte riktigt orkar stötta när en vän mår dåligt. Jag klandrar dem inte, jag har själv dragit mig undan när personer mår riktigt dåligt för min egen skull, för jag kan inte hantera att stötta någon som mår riktigt psykiskt dåligt utan att jag själv tar oerhört mycket skada. Då måste jag ta ett steg tillbaka för att själv inte bli ”smittad”, för är jag själv inte på topp så klarar jag inte alltid att själv hålla mig ovanför ytan. Det är något jag lärt mig den hårda vägen, för jag har offrat mig själv för vänner så många gånger vilket resulterat i att när de mår bättre så är jag helt lost. Och så fortsätter spiralen. Jag har fått lära mig att sätta mig själv främst, även om det känns hemskt och mitt samvete gnager stora hål i mig. Men jag måste, jag måste sätta mitt eget välmående först om jag någonsin ska bli friskare. Okej, hundarnas välmående går först, och Tomas välmående är oerhört viktigt. Mår han dåligt mår jag dåligt, jag mår bra av att de jag älskar mår bra. Men det är oerhört svårt att leva med mig, det vet jag om, det är inte lätt att hänga med och veta hur en ska hantera alla mina svängningar. Jag är så oerhört tacksam över de som orkar, de som är starka nog att våga hjälpa.

I nuläget, idag, har jag en bra dag. Haft flera bra dagar nu faktiskt. Jag är lika tacksam varje gång det sker, för det är verkligen inget jag tar för givet. Häromdagen var jag inne i city, kan knappt minnas hur länge sedan det var. För ett halvår sedan skulle det vara omöjligt för mig att gå ut och äta och sen gå på bio. Men att veta att jag faktiskt klarade det är riktigt skönt. Visst, jag är oerhört trött och vill helst bara sitta i ett tomt rum med oerhört lite stimuli i några dagar nu, för det har varit en psykiskt krävande vecka. Det är svårt att bromsa när det går bra, när jag har roligt, har roliga aktiviteter och känner mig hoppfull. Men jag vet att för mycket resulterar i tre steg bakåt och en rejäl mental baksmälla i några dagar. Men det finns hopp. Det finns absolut hopp. Kanske så känner jag något annat om några dagar, men det hör till sjukdomen. Att acceptera sjukdomarna, att och hur de påverkar mig och att jag faktiskt måste ta hänsyn till mina begränsningar är ett stort steg.

Jag gillar inte nyårslöften, men jag vill lova mig själv att vara rättvis mot mig själv. Att lyssna och våga säga ifrån. Det handlar om att jag ska rycka i min egen handbroms istället för att konstant köra mig själv i botten och ta flera steg bakåt i strävandet efter att må bättre. Jag hoppas att jag kan börja arbetsträna, att jag kan bli bättre vän med mig själv, släppa lite på mina krav på mig själv och omgivningen, börja bryta min isolering och ägna mig åt projekt som får mig att må bra. Allt handlar om att jag ska må bra, när det kommer till kritan. För mår jag bättre så kan jag vara en bättre hundägare, flickvän, sambo, vän, anhörig och medmänniska. Bristen på psykisk ork gör att jag inte orkar, det är inte bara att ”rycka upp sig” eller ”bita ihop”. När jag gör det så resulterar det att jag kör mig själv rakt in i en bergvägg och får börja på ruta ett igen. Tålamod är nyckelordet, och det är en egenskap som jag behöver lära mig..

Kan du vissla Ida?

Svaret på rubriken är nej. Jag kan verkligen inte vissla. Och eftersom jag gärna vill ha en inkallningssignal utan toner av mig skitförbannad, sur, glad, trött, hes eller gulligullig så har jag funderat på att skaffa en visselpipa för inkallning. Så idag köpte jag en, är en sån där ”jaktpipa”, acme 210 1/2, vilket kanske inte säger så mycket. Nu har jag börjat att först lära mig själv blåsa signalerna likadant varje gång innan jag börjar lära hundarna signalernas innerbörd. Svårare än jag trodde, och det är ingen avancerat vallningspipa heller.. Har övat en stund nu och det susar lite lagom i öronen.

Häromdagen fick jag hem ett paket böcker som jag får låna av snälla Madde. ”Control Unleashed – The Puppy Program” av Leslie McDewitt, ”Positive Gun Dogs” av Barry, Emmen och Smith, samt ”Clicker Gun Dog” av Helen Phillips. Så varför läser jag böcker om fågelhundsträning? Jag har ju ingen fågelhund och har inga tankar på att träna apportering. Det enkla skälet är att jag har förstått att retrieverjakten är en sport där hundarna traditionellt tränas med mycket korrigeringar och förbud, vilket även är den bild jag har fått vallningen. Nu handlar det om olika saker, men gemensamt är att det handlar om att hunden ska vara lyhörd för förarens signaler trots att den jobbar med något som är så kopplat till drifter och delar av jakten. Själva drifterna att jaga, valla, apportera, söka eller spåra är svåra att förbjuda, framförallt när det gäller raser som vi i generationer avlat just för att förstärka en eller flera av dessa drifter.

Helen Phillips skriver

As the levels of arousal rise in the prey drive it becomes increasingly more difficult for the dog to respond to any other stimuli and to swap back to pack drive. [……] When working in the field the dog is multi tasking to a very high degree and aural cues are only likely to have a fraction of the impact of all the other stimuli. It is simplu thay have had to give themselves over the enviromental stimuli that triggered the hunt in the first place, and they are ”driven” to respond to the exclusion of all else, including you.

s.55, Clicker Gun Dog

Nu finns det säkert skillnader på jaktlinjer av spaniel/retrievers och border collien som jag inte har så mycket kunskap om, men det hela låter väldigt logiskt. Det går att tillämpa på mycket i hundträningen, och detta stycke finns under rubriken ”Punishment” som en förklaring dels till att hunden kanske inte tar verbala signaler, men också till varför det är relativt menlöst att korrigera en hund när den är uppe i den här nivån. Som att hälla vatten på en gås helt enkelt, det rinner bara av, och ger inte den effekt en kan önska att en korrigering skulle i detta läge. Syftet med att korrigera är ju att avbryta/straffa ett oönskat beteende hos hunden samt genom detta förhoppningsvis få beteendet att upphöra(resa sig innan signal, sticka iväg efter rådjur, pipa, inte bete sig rätt vid inkallning osv). Om hunden inte märker av korrigeringen så är den ju till ingen ”nytta”. Sett ur perspektivet att en korrigering ska förhindra att samma fel begås igen. Det vet jag ju själv med mina nuvarande och tidigare hundar, att försöka fysiskt korrigera en hund som är högt i stressnivå är totalt meningslöst, för ofta så märker hunden inte det. Att ryta på hunden när den är på väg efter ett rådjur eller bara springer rakt in i fårskocken är rätt meningslöst om hunden inte lärt sig att bryta på signal. Att kunna komma på inkallning på tomten är inte samma sak som att hunden kommer på inkallning när den leker med andra hundar, jagar vilt eller sätter efter en skock får unghunds-style.

Har ingen vidare inkallning på mina hundar. Eller, Aris inkallning fungerar bra utan störningar som lös med andra hundar, viltspår, tikfläckar, kissfläckar, andra hundar, andra människor och så vidare. Så det finns utrymme för förbättring. Eftersom jag gapat sönder ”kom” efter honom så betyder det inte ”kom direkt till matte” utan mer ”det finns något skoj i närheten” vilket inte är vad jag tänkt. Och DÄR kommer visselpipan in! Att från grunden noggrant bygga upp en ny mer befäst inkallningssignal på båda hundarna.

Lite ändringar med bloggen

Det kan vara så att min blogg är lite otillgänglig och märklig kommande tiden, detta eftersom jag håller på att flytta den till ett webhotell och även domännamnet flyttas. Jag är inget tekniskt geni i dessa ämnen, så får ursäkta mig i förväg för att saker inte funkar som de ska..

Bloggen kommer vara tillgänglig på https://idaeklof.wordpress.com/ än så länge tills flytten är klar.

Snöbus

Ari är glad över snön 😀

Yoda var måttligt imponerad över att stå och kolla på när Ari fnattade runt i snön, så han fick krypa in under husses jacka.

Tunnlar och ett varmt ben..

Idag var vi och tränade i Väsby-hallen. Tanken var från början att bara titta på och miljöträna Ari, men eftersom vi bara blev två på grund av sjukdom så tränade jag lite med båda hundarna. Yoda fick lite hopphinder och tunnlar, Ari fick springa genom en rak kort tunnel. Det här var faktiskt första gången jag tränat agility med Ari, eftersom jag inte är så intresserad av att köra agility och Sandra gärna tränar det med honom så har hon fått göra det. Litar på hennes omdöme när det gäller hundträning, och det märktes faktiskt idag att han inte var helt grön. Först ville han verkligen inte in i tunneln, men efter att ha stått där en stund så sprang han genom den, och bollbelöning. Sen sprang han tunnlar som han aldrig gjort annat! Han fick mest ligga och vara någorlunda lugn medan Kickan tränade sina hundar. Det var dock inte superbra idé att skapa en förväntan på tunneln och sen se andra hundar springa i den. Ärtan(norfolkterrier) var en otroligt häftig hund tyckte Ari och var väldigt tydlig med att visa sitt missnöje med att behöva vara stilla..

Träningsmässigt, utöver miljö- och störningsträning så sysslade vi mest med kamplek, att engagera sig i mig, lite tunnlar mellan mina ben och följa-övningar. Han var duktig, det var stor skillnad mot förra gången vi tränade i hall! Härligt att se att han utvecklas snabbt åt rätt håll bara jag är envis och vågar utsätta honom för miljöer han kan tycka är jobbiga.

Till ämnet i rubriken. I slutet så tänkte jag avsluta lite tunnlar, och han sprang glatt genom dem. Dock så skrek han till i utgången av en tunnel och blev blockhalt i vänster fram. Stannade och kollade igenom ben och tassar, utan att han markerade något. Efter att ha gått några steg efter det så markerade han inget. Vi avslutade träningen där eftersom jag inte ville äventyra något ifall det var en skada. När vi kom hem kylde jag benet direkt, och kyler en omgång till nu. Eftersom jag inte vet vad det är, men att han är varm och svullen över en sena, så är det lika bra att behandla det som en senskada. Han markerar inget, är pigg och glad, bara varm och svullen. Förhoppningsvis är det inget allvarligt men blir koppelvila några dagar till att börja med.

Yoda tränar

Yoda lullar mest runt som sällskapshund numera utan speciellt mycket genomtänkt träning. Men när vi tränar lite ibland så är han så på, verkligen jobbar och försöker, även om det innebär mycket ljud och studs så fort han inte är helt hundra på vad som förväntas. Förra veckan var vi i nya inomhushallen i Väsby, då han fick följa med för att bara vara med helt enkelt, fokus låg på att Ari och att skapa bra erfarenheter i en helt ny miljö.

Yoda fick dock en chans för ett litet kort pass lydnad. Först några tysksvängar i fritt följ, lite fjärrdirigering och några rutanskick. Till en tävlingsmässig ruta, tror aldrig jag skickat honom till en sådan förut. Han skulle inte fått några höga poäng, men studsade på mot rutan, ställde sig och inväntade belöning. Idag fick Yoda lite agilityträning med lite hopphinder, tunnlar och rostiga framförbyten från min sida. Han hade superkul, bara jag kopplade lös honom så började han hoppa över hinder på egen hand, mycket initiativförmåga har han! 🙂

Plattformsträning verkar funka till allt

Har börjat träna mer och mer med plattform i inlärningen av beteenden hos Ari. Just nu är det ingångar, stadga i sitt samt ett helt nytt moment: gå från mig och ställa sig med blicken låst framåt. Det senare har jag funderat på hur jag ska få till, och efter två enminuters-pass så har jag en lovande belöningsförväntan framför honom.

Att ha blicken/huvudet still är inte Aris starka sida, att hålla stadgan i kroppen är en sak, men huvudet är mycket svårare, även om det inte finns någon störning i form av andra intryck. Det vill säga när vi är ensamma i lägenheten, Yoda är instängd så han varken hörs och syns och det bara är vi två. Så länge jag håller på med omvänt lockande precis framför honom så går det fint, men ökar jag svårigheten något så flaxar huvud och blick runt. Och Ari tenderar alltid att röra sig åt det håll han näsan, vilket alltid inte är vad jag önskar..

Med plattformen så märkte jag att ”ha huvudet rakt fram/i samma riktning som kroppen” inte var omöjligt, utan något jag faktiskt lära honom utan att traggla i evighet. Att stå/sitta/ligga med blicken rakt fram är dels en grundfärdighet vi kan ha nytta av i många tävlingsmoment, men min intention idag var faktiskt att från detta stå kunna lägga honom utan att han snurrar mot mig först. Typ som fjärrdirigering fast jag står bakom honom helt enkelt.

Nu håller jag på att fundera ut ännu fler moment där plattformen kan vara till hjälp. En stor fördel är att den är väldigt konkret, är han på plattformen så är det en större ansträngning att lämna den än att bara bryta position något. Nu finns det visserligen marginal för att kunna röra sig ur position på plattformen, men jag upplever att det blir mycket tydligare för honom när ytan är begränsad. Det finns helt enkelt inte lika stor möjlighet för honom att göra fel, utan mer möjlighet att göra rätt och få belöning. Och det främjar verkligen inlärningen. 🙂

Snö och vinter!

Det är äntligen snö ute, minusgrader och hundarna är rena efter promenaderna! Visst är det kallt, och Yoda gillar det inte, men jag föredrar -10 framför att behöva skölja bort lera från Ari efter varje långpromenad.

Ari är stormförjust i snön och de flesta kunskaper som att gå i koppel, sitta, komma på inkallning och så vidare är åsidosatta med snö som störning. Nu när det varit snö några dagar så börjar han bli lite mer nåbar ute, men kan också helt plötsligt kasta sig på sidan i snön för att rulla när vi promenerar lugnt.. Bara för att det är så roligt!

Jag har fått en förkylning, men planerar att vara tillbaka på banan snarast och därmed ut med SKIDORNA och galna unghunden. Det ska bli spännande, han kommer troligen dra på. Frågan är bara om det är i panik eller för att han tycker det är skoj.. Har gått lite promenader med gåstavar och dragsele, för jag behöver ju träna mig själv lite fysiskt också, och det var läskigt första minuterna med sen var det inga problem. Några andra alternativa beteenden som jag är lite orolig för ska uppstå är: hugga i snön framför skidorna, tvärnita framför mig(det lär han nog bara göra en gång…) eller bara lägga sig ned passivt skräckslagen. Jag ramlar i regel varje gång jag åker längdskidor, oavsett om hundar är med eller ej.. Och jag misstänker att Ari lär få panik av att sitta fast i mig som sprattlar runt på marken med skidor och stavar åt alla håll. Så detta ska bli spännande, minst sagt..

Lerig stubbåker.

Stubbåkrar brukar vara trevliga promenadfält, men nu har de liksom gått över till att vara mer lervälling är halvhård jord.. Tog en promenad i fredags för att lokalisera den nybyggda inomhushallen(för hundträning) här i Väsby, så nu vet jag var den ligger. 2 km över lerig åker, mer om en inte vill skita ned sig 😉

Yoda är lika vacker som vanligt.

Han har mycket egenheter, men snygg är han! Jag tycker han är lite dåligt musklad fram, men han kanske bara är överdrivet musklad bak.. I vilket fall som helst känns han bättre nu när han hålls varm ute och inne samt får röra mer på sig. Täcke + sele togs av endast för fotografering här. 😉

Förstår att Yoda tycker Ari är något skräckinjagande när han kommer springande. Den där border collien ser inte riktigt klok ut, men förstått att det är rastypiskt 😀

Detta är varför mina hundar inte är lösa tillsammans och fnattar dagligen.. Skaderisken för Yodas del är rätt uppenbar, även om han tål mycket mer än vad jag och andra tror. Han gjorde själv några rejäla sidotacklingar mot Ari i luften, så helt oskyldig till en tackling tillbaka är han inte.. Yoda är upplärd i tacklingarnas ädla konst av en staffe, så han vet hur en gör!